Det blir nästan aldrig som jag planerar
Redan på onsdagen bad jag killen att jag skulle få sova ut och att han inte skulle ställa sin väckarklocka, utan att jag skulle få sova i evigheter.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Fredagen började med arbete i vanlig ordning och planen var att kvällen skulle avslutas med en eller två öl på after worken med en kollega och några vänner.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Men det var en härlig kväll som innehöll sitta under uteserveringens tygtak och pimpla öl medans regnet föll, äta pizza och dricka rosevin som var vanligt rödvin, dela en flaska vitt vin genom att halsa nere vid nissan (klassigt), för att sedan avrunda med dans och samtal och massor av öl på... Mårtensson, av alla ställen i världen.
Jag och killen konstaterade när vi gick hem att vi hade arbetat i 8 timmar och druckit i 9. Ja det gäller ju att prioritera.
Dagen efter var jag bakfull. Så väldigt bakfull, så jag firade Sveriges nationaldag med att äta rostat bröd och dricka cola till frukost. Dagen var rätt lugn och vid 14-tiden skulle vi åka till killens föräldrars sommarstuga där hans mamma och syrra höll till. Jag kände mig fortfarande bakfull och allmänt sliten, men det var bara att bita samman. Väl där ute serverades vin, så jag tog väl i princip en återställare för jag började må bra kort därefter. Fick även hur god mat som helst så jag åt lite som en häst. Efter trevligt sällskap, stämmningen var rätt uppslupen eftersom det serverades vin, skulle jag och killen enligt planen bege oss till hans kollega i Falkenberg och titta på fotbollen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Utan istället bestämde vi oss hastigt att vi skulle dra till Göteborg och gå på Sticky fingers och spana in Yvonne som hade en återförening. Så vi byter om under lite stress och kastar oss på ett tåg. Jag fixar smink på tåget och genom att skrapa ihop våra gemensamma kontanter så har vi råd med en flaska vin.
Väl framme i Göteborg har vi planerat att kolla upp när tåget går tillbaka när vi ändå är på stationen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Självklart så glömmer vi bort det, så vi blandar in min syster i det hela genom att ringa till henne.
Det här är det ungefärliga samtalet med henne:
Jag - Vi skulle behöva kolla upp när det sista tåget till Halmstad går hem
Syrran - Var kollar jag upp det?
Killen - Typiskt gotlänningar som inte vet var man kollar tågtider
Det hela slutade i allafall med att det sista tåget gick 22:45 typ och det var väl ungefär då som Yvonne skulle börja spela. Vi traskar således tillbaka till stationen, detta efter vi har betalt inträde och fått en fin lite Sticky fingers stämpel på våra händer. Där kollar vi upp att det går en buss 2:55. Jaja vi har ju inget val, det är härligt att komma hem vid halv fem tiden på morgonen. När vi bokat bussbijetten så inser jag att min stämpel börjar försvinna och jag får lite lätt panik. (Människor som känner mig vet hur jag är). Men väl inne på Sticky fingers så kommer lugnet och vi dricker vårt öl. Förbandet, the Kicks, är riktigt bra, kanske inte samma kaliber som Yvonne men det kan ju bli svårt. När den sminkade Henric de la cour dyker upp på scenen precis ovanför mitt huvud så gör det inte det minsta att dagen inte har gått enligt planen. För jämfört med vad som blev istället så sög planen.
Efter spelningen så går vi ner till dansgolvet och önskar låtar och dansar, samt lyssnar på ytterligare ett band, the Medalist, som spelar lite glad pop. Riktigt bra. När de spelat klart är återigen dansgolvet fritt för önskelåtar och det blir självklart bra musik. Sen kommer det ytterligare ett band som spelar mindre bra musik och vi känner att det är dags att dra.
Vi äter en näringsrik måltid, med hela kostcirkeln representerad och tittar på klockan, typ 2 h innan bussen går. Jaha tänker vi och traskar bort till the Dubliners. Killen håller nästan inte på att komma in för att han ser så full ut, eller så var det vakten som jävlades, för så fulla var vi inte. Inne på Dubliners så händer det som mest troligen aldrig hänt tidigare. två 26-åringar beställer varsitt glas cola klockan 1 på natten. Sen väntar vi lite på stationen innan bussen äntligen behagar komma. Väl ombord säger jag att jag minsann inte kommer att somna. Det tar väl 10 minuter innan jag sover gott på bussen. Vi ställer våra mobiler för att inte missa Halmstad, eftersom nästa stopp är i Malmö. Det intressanta är att bussen anländer typ till Halmstad vid 4:39, så jag ställde min mobil att larma vid 4. Killen skulle ställa sin i mycket god tid, sa han. Hans mobil ringde aldrig, förklaringen kom dagen efter när larmet var satt på 4:50 - Malmö here we come!
Väl hemma i lägenheten så tänker jag på min plan att äntligen få sova ut och att det ska bli underbart.
Det blir nästan aldrig som jag tänkt mig.
Klockan 9 vaknar killen och är pigg och vill prata. Sova ut inbegriper mer än 4 timmars sömn. Jag förblir lite av en zombie resten av dagen. Är ändå rätt produktiv genom att både städa, tvätta och stryka- Hinner även med att vara sällskapsdam åt killens syster medan hon väntar på tåget. Allt detta medan killen är i väg och repar med bandet och gör sig av med vår "extra" soffa. Gissa om det är någon som lider av dåligt samvete nu.
På måndagen slog tröttheten ut och jag bröt ihop när jag kom till insikt i den jobbiga situation som gäller. Givetvis kunde det inte bara vara så att jag blev ledsen, utan först måste jag bli sur och förbannad över lite andra obetydliga grejer innan jag mer eller mindre hysteriskt kan bryta ihop. Det är precis som om jag inte ens för mig själv kan erkänna att jag mår dåligt av situationen, utan att jag måste hitta saker att få utbrott över. En sambo är en mycket effektiv "sak" att få utbrott över.
Det tar lite tid att plocka upp bitarna och bli hel igen, men det går. Under tiden är det bra att förse sig med papper, nässpray och någon som håller om en som inte är rädd för snor, tårar och dregel.
Jag planerar att gå och lägga mig tidigt i kväll, jag hoppas att det blir som jag planerar.
Idag fick jag en ros, tack!
Något som har gjort mig mycket fundersam den senaste tiden är just tiden. Min pappa har ännu inte fått sin kallelse till Karolinskan där de ska skära upp lungan för att ta ett prov för att få reda på vilken sort det är. Man tycker ju att det är något som man verkligen borde prioritera och vilja skynda på, eftersom tiden är knapp när det gäller lungcancer. För om de nu kommer på att han ska behandlas med cellgift, så tar det rätt lång tid innan de kan få fram rätt blandning, eftersom det är något som blandas i Frankrike. Det är så jävla konstigt att ingen verkar vilja skynda på och få rätt diagnos och börja behandlingen.
Jag menar jag och syrran vi jobbar med papper. Vi har krav på oss att de papper vi får in ska vara helt klara och bara skickas tillbaka nästa dag, eller i bästa fall inom en vecka. Vi jobbar med döda ting. Världen stannar inte upp ens en sekund om vi glömmer bort eller blir försenade med våra papper. Min pappa är levande, men det är inget som tydligen anses som viktigt. Världen skulle stanna upp om han försvann, men återigen är han inte prioriterad för han är inte ett papper.
Jag har valt att hantera min sorg genom att förtränga den, det är kanske inte så smart, men det får mig att fungera. Nackdelen är att jag har ingen större kontroll över mina känslor. Jag blir väldigt aggressiv och elak och drar mig gärna undan. Kan vara glad i flera dagar, men sen börjar skiten ta sig upp till ytan, jag blir arg och ledsen innan jag lyckas kväva det igen. Det är inget som jag medvetet gör, utan det görs bara. Hantering av sorg är personligt. Men betyder det att man gör rätt?
Nåväl nog om det där eländet..
Jag har bokat biljetter till Peace and Love idag och det ska bli helt underbart att dra till Borlänge för att njuta av några av världens bästa artister. Bland annat Thåström, min gud, spela och även Winnerbäck som jag är lite småkär i, han har i alla fall en underbar röst. Enda nackdelen med den här resan är att det kommer att innebära att vi måste tälta. Jag gillar inte att tälta. Det är alltid nån som spyr i det, eller utanför, eller på det och det är så jävla vidrigt. Men mer om ett framtida nerspytt tält kommer väl efter det att vi har varit där. Ser mycket fram emot det, inte att spy eller att skriva om det, men själva festivalen.
Annars så har vi ordnat lite i lägenheten, den behövde lite mer personlighet för att kännas lite mer som ett hem. Så nu har vi målat en vägg lila, köpt en ny gigantisk soffa (som tog 5,5h att montera ihop (nej vi är inte händiga))och ett nytt bord. Nackdelen är bara att just nu har vi 2 soffor och 2 soffbord stående i rummet, lite trångt. Men killen hävdar att de ska forslas bort till replokalen och han brukar ju inte ljuga. Vi roar oss med att gå och leta efter lite färgglada kuddar att liva upp vår gigantiska soffa med, men seriöst är det meningen att man ska betala 300 spänn för en kudde utan mer funktion är att bara vara lite färgglad. Jag förstår mig inte på inredning.
...
Min pappa har fått diagnosen elakartad cancer i lungsäcken. Roar man sig med att leta information på internet hittar man sidor som säger att överlevnadstiden är ca 10 månader. Ska jag acceptera det? Att min pappa kanske bara har 10 månader kvar att leva? Att han ska försvinna så snart? Är det meningen att mina framtida barn inte ska ha någon av sina morföräldrar kvar i livet? Är det meningen att han ska lämna mig?
Det är svårt att hantera det här eftersom jag inte längre bor så nära honom och inte träffas så mycket och jag klarar inte av att bearbeta det här. För hur gör man? Han ska dö och det enda jag kan göra är att stå vid sidan av och se på. Jag kan inte se på, så jag väljer att tänka på annat och vissla lite falskt. Jag ler lite för de som går förbi, för jag kan inte hantera att någon annan ska se att jag mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag är verkligen helt vilse. Killen tycker vi ska gå till någon psykolog eller nåt liknande och prata om det, men jag är skeptisk. Varför ska jag betala någon som kommer att säga att mitt sätt att hantera det här är normalt, att det finns inget rätt eller fel när det gäller bearbetning av sorg. Dessutom har jag inget till över för Halmstad psykvård.
För 10 år sedan dog min mamma i cancer och nu ska jag försöka acceptera att min pappa har en elakartad cancer i lungsäcken. Herregud är det här nåt jävla skämt eller? Jag tänker för fan inte acceptera det här, jag vägrar! Jag vet att mina ord inte är värda någonting när det är verkligeheten som jag pratar med. Men jag är inte så logisk!
Jag går runt och försöker att tänka på det men min hjärna stänger av, fast då och då bryter jag ihop och sitter i ett hörn och gråter. Killen är där för mig och jag vet att det är svårt för honom med, men han är där hos mig óch det känns bra. Det känns tryggt.
En lördag och resterna som blev kvar till söndagen
Dagen förvandlades även till en form av spa-behandling då vi konstant blev sandpeelade av vinden som promt fick för sig att göra en rockad av sanden. Det kan också varit att vinden bara ville jävlas med oss, det brukar kunna vara så ibland. Självklart kom vi på alldeles för sent att vi skulle gå hem och när vi väl började gå var jag så kissnödig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen (eller ja, hem då förstås). Så vi började gå hem med en hastighet som skulle ha kunnat kvala in mig till nån sorts gå-tävling. Sen var det bara att hoppa in i duschen (nej, jag kissade inte på mig, men jag var täckt av ett fint lager sand) och byta om och hoppa på bussen till killensföräldrars sommarstuga. Där bjöds på mycket god mat och vin och trevligt sällskap. Mätta oc h belåtna begav vi oss sedan åter till civilisationen, där vi sprang hem för att ta på mig strumpbyxor (för den nyfikna var de röda) eftersom det tydligen blir kallt på aprilnätterna. Hur ska man kunna veta det?? Väl hemma i lägenheten uppstod ett massivt problem, vilka skor skulle jag ha till mina röda strumpbyxor? Som den extremt modemedvetna fashionista som jag är var detta ett stort problem för mig. Återigen kränger killen på sig sin blanka rustning och levererar hjältemodigt lösningen till mig genom att låta mig låna hans skor. Beviset att absinthen som vi hastade i oss 2 minuter tidigare visas genom denna dialog:
K - Är skorna för små?
M - Nej, de är lite för stora, men det går bra ändå.
K - Va, har du större fötter än mig?
M- Va?
K - Va?
Efter denna givande dialog drog vi ner på stan och till modevisningen. På vägen förgyllde vi andra människors tillvaro genom att sjunga 50- och 60-tals låtar väldigt högt och framför allt väldigt vackert. Utanför afären var det kö och det var ungefär då killen upptäcker att inbjudan inte längre finns i hans bakficka. Våra drömmar känns grusade och vårt hopp att få sen på en modevisning är borta, tills jag upptäcker att inbjudan har fastnat under hans (för dagen nyinköpte) tröja. Så vi går tillbaka till kön med nytt mod och höga förväntningar att få se Kate Moss och nån annan modell. Väl inne i affären njuter vi av öl som serveras och kvällens höjdpunkt äger rum redan innan modevisningen, när killen gör en liten privat modevisning av sina nyinköpta jeans för mig. Privat och privat kanske det kan råda lite delade meningar om eftersom lokalen är full av människor och det sitter 2 tjejer som får en ganska bra visning av hans rumpa när han putar med den åt dem. Han är rolig!
Modevisningen är en riktigt bra visning. Kläderna som bärs är såna som man vill köpa och modellerna har mer charm än de flesta. En riktigt härlig upplevelse. Men sen är mina fördomar om modevisningar att det är modeller med ätstörningar som ser asförbannade ut som visar kläder som ingen normal människa någonsin skulle böra. Killen säger att de plagg som visas ska vara inspiration, jag undrar om inte kläddesigner tjänar mer pengar på att tillverka plagg som människor köper? I pausen på modevisningen väljer vi dock att gå, dels för att jag återigen måste hitta en toalett (stupid beer) och dels för att killens sons kompis bror ska göra en livespelning på Morfars. Bandet är riktigt bra och vi njuter av ruskigt goda mujitos (orkar inte kolla upp den korrekta stavningen på det). Vi får två för priset av en, eftersom bartendern glömmer mynta i den första. Bra tyckte jag då, i söndags var jag av en annan åsikt.
När bandet har spelat klart och det börjar komma tvivelaktig musik ur högtalarna väljer vi att gå och dansa på B&B. Framme vid kassan kostar inträdet 60 spänn och vi var helt övertygade om att det skulle kosta 40 och väljer därför inte att gå in, dessutom så spelar det ett liveband som inte riktig är vår stil. (Det intressanta är att inträdet alltid är 60kr på B&B på lördagarna, tydligen var det någon som var lite full).
Kvällen/dagen hade kunnat vara perfekt om det inte vore för mitt psykbryt. Men han är bra! Tusen gånger bättre än han borde vara. Han gillar mig mer än vad jag förtjänar och jag tar tacksamt emot och vill ha mer!
Söndagen avnjöt jag själv i hängmattan på balkongen medans killen fick åka i väg och repa med bandet. Jag var mycket sliten och mådde rätt taskigt i stort sett hela dagen. Förklaringen, förutom den uppenbara (alkoholen för er som inte är så smarta), insåg jag på måndagen då jag skrev upp vad jag ätit under söndagen. På den listan fanns ingenting som inte innehöll mängder av fett eller socker. Ska kanske bli snäll mot min kropp. Men den hatar ju mig!!
Men det var en mycket bra helg och förresten har vi köpt soffa ihop, skulle kunna skriva att det är allvar nu, men det har det varit hela tiden!
MALMÖ
Malmö
Helgen efter vi hade sett Gud var det dags för nästa stora man i mitt liv. Denna gång packade vi väskorna för att använda upp min julklapp, vilket bestod i två biljetter till Bob Dylan!
I Malmö lät en av killens kompisar oss bo i hennes lägenhet, och det var helt perfekt. Lägenheten låg nära (dock inte på kvällen sen när jag hade skoskav, ont i knät och ville ha glass) och när vi kom hem efter en rätt sen kväll hade hon plockat fram sängkläder och madrasser. Så underbart av henne!
Men en sak i taget. Klockan 9 på lördagsmorgonen gick tåget ner mot Malmö. Denna gång hade vi valt att inte tömma garderoberna utan reste med något lättare packning. Väl framme i Malmö hade vi fått bra vägbeskrivning och hittade relativt lätt till kompisen. Det visade sig att hon bodde väldigt nära en som jag vet i Malmö, så jag hade därför inga större problem att hitta dit sen när vi var själva. Vi kom till lägenheten och hann hälsa lite snabbt på kompisen som dessvärre skulle iväg och jobba, men hon skickade iväg oss till ett socialistcafé (eller nåt liknande). På dörren står det att päls inte är välkommet. Tur att min skinnjacka inte är äkta. Stället var riktigt skönt, även om vi var rätt uttittade, vi stämde inte riktigt överrens med deras övriga klientel. Hade varit schyst med ett sånt ställe i Halmstad, nåt som inte passar in här i Stockholmswannabe staden.
Utanför fiket hände nåt underbart, det fanns en pussruta i Malmö också!!! Underbart. Jag gillar verkligen människor som gör pussrutor, det är så konstruktivt.
Jaja, sen gick vi vidare ner mot stan. Planen var att vi skulle gå förbi systembolaget och sen sitta och bira lite och lyssna på musik. Men eftersom vi inte ville släpa på spriten så valde vi att först gå lite på stan för att sen köpa spriten (någon som misstänker att nåt med den här idiotsäkra planen går fel). Vi driver runt på stan och jag hittar en fin klänning som jag köpte. När klockan är halv tre bestämmer vi oss för att gå hem, så vi kan börja förfesta lite. Det är då det börjar bli jobbigt. Det systembolag vi har på vägen hem är stängt! Klart det krävs en storstad för att systemet ska stänga tidigt. Så typiskt!
Så vi frågar efter hjälp och får en helt underbar vägbeskrivning. "Gå typ några kilometer ditåt" Hur ska vi hinna? Det är otänktbart att vi ska behöva nöja oss med att dricka folköl, vi är så mycket bättre än det (sen att jag satt och förfestade hela fredagen med folköl inför Dundertåget har inget med saken att göra). Så vi börjar gå så fort vi bara kan och när vi äntligen ser huset så blir det ett litet spontanjubel, men det varar inte länge för det är kö in till systembolaget! Vem fan kom på att det skulle var köer in till bolaget? Jag blir irriterad, det ska vara en storstad för att komma på en sån korkad idé. Men vi kommer in och vi får köpa våran öl och vårt vin.
Tillbaka i lägenheten så slappar vi lite och lyssnar på bra musik och bara myser. Sen kollar jag upp hur vi ska göra för att ta oss till Arenan där Dylan ska spela. Det verkar inte alls vara komplicerat, bara ett byte. Men när vi ska åka så finns inte den första bussen med på någon av de busshållplatserna vi är på. Typiskt tänker vi, men va fan vi kan ju gå till den andra, där bytet skulle vara. Så vi går och går. Killen lyckas föreviga en falafelkiosk, så han är nöjd. Så kommer vi fram till Värnhemstorget, där man skulle byta buss, tror ni bussjäveln går därifrån? Nej det gör den inte. Panik utbryter, eftersom vi inte har så mycket tid på oss. I panik börjar vi ringa efter taxis och alla svarar att de inte har tid med oss. Vad fan är det för fel på Malmö, tänker jag och gör planer att jämna stan längs med marken.
Till slut så kommer det en taxi och tar oss till Dylan. Vi kommer fram precis lagom i tid och det visar sig att min biljetter var goda för en parkettplats!!! Konserten är riktigt bra. Dylan spelar några gamla klassiker i ny tappning, men när han tar fram munspelet är det så underbart. Jag börjar till och med gråta vid ett tillfälle för det är så fint.
När konserten är slut så inser vi att Malmö arena verkligen är ett jävla skitställe när man ska ta sig därifrån. Det är helt omöjligt och det kommer inga bussar och alla taxis blir tagna direkt. För att göra vistelsen mitt ute i ingenting bättre så börjar det regna. Så vi väntar och väntar och väntar och till slut kommer äntligen bussarna, men de blir ju så fulla, så det dröjer ett bra tag innan vi äntligen kommer därifrån. På bussen in till stan är jag så trött och funderar på om jag ska gå hem och sova, medans killen och hans kompis går och dansar. Men efter att ha fått i mig mat så känner jag mig fit for fight igen och det blir dans på KB hela kvällen. En riktigt kul kväll!
Dagen efter får vi en hur god frukost som helst serverad, innan det är dags för oss att bege oss hemåt. Det är en helt underbar dag i Malmö, med solen som skiner och det är riktigt skönt. På tåget hem somnar killen så jag roar mig med att ta kort på honom som jag sedan skickar till hans mobil för att få uppmärksamhet. Min mognadsutveckling har verkligen stannat.
Så för att summera helgen:
Kattallergi, pussruta, vänstercafe, han, jag, Dylan, värdelös kollektivtrafik, skit taxis, systembolag, musik, dans, ny klänning, sol, sova nära på en 90cm madrass, familjebiljett, kärlek.
Kärleksweekend i Göteborg
Eftersom det nu var ett tag sen så tänkte jag att det nu var dags att återigen skriva ner lite när det i alla fall äntligen har hänt lite mer som är utöver det vanliga.
Helgen den 20-22 mars var det två glada människor som hade Thåström biljetter i sina händer och bestämde sig för att göra en hel helg över det hela. Så efter en dels intensivt letande hittade vi hotell och hade nu bokat in en kärleksweekend i Göteborg!
De planer vi hade för helgen var enkla: THÅSTRÖM och köpa skor. Allt annat som gick att trycka in detta pressade tidsschema var bonus. Skönt när man är på samma våglängd i ett förhållande.
Helgen blev dock något mer innehållsrik och killen fick återigen uppleva min extrema goda planering där man i lugn och ro långsamt kan ströva runt på gatorna utan stress. Nej det var ju inte riktigt sant, eftersom helgen mest gick ut på att springa efter kollektivtrafiken, då jag inte är allt för duktig på tidsplanering.
Men vi tar det från början.
Två dagar innan vi skulle åka till Göteborg insåg vi att det skulle bli väldigt stressig att ta tåget och hinna till hotellet innan spelningen och sen dit, men om vi bara skyndade oss extremt mycket skulle det fungera. Det var en väldigt hoppfull plan, men vi höll oss rätt länge till den, tills jag insåg att Thåström började 19:30 och att det inte var insläpp den tiden. Redan där föll all planering. Lyckligtvis lyckades vi lite snabbt hitta plan B, vilket innebar att vi fick ta bilen.
Kvällen innan innebar att vi skulle packa, vilket började ganska seriöst att jag provade vilka kläder jag skulle kunna tänka mig, men slutade med att vi båda typ tog halva garderoben med oss. Vi skulle ju ändå åka bil och då fick vi ju plats. Dessutom så känns det alltid bättre att man kan flytta över besluten över klädvalet till en annan gång.
Fredag: Vi kom ut på vägarna tidigare än beräknat eftersom killen hade varit effektiv på jobbet och därmed kunde sluta tidigare. På vägen till Göteborg så lyssnade vi på Thåström och dansade robotdans till alla förbipasserande bilar. Det är väldigt roligt, allra helst när det är få som är så kassa på robotdans som jag är.
Vi anlände till hotellet i rätt bra tid och efter lite strul med incheckningen, vi hade tydligen fått 2 rum i 2 nätter, fast vi är ju inte gifta så det kan ju vara hotellets moralpredikan till oss. Men det ordnade upp sig och vi kom upp på rummet, satte på lite musik och öppnade varsin öl. Lugnet infann sig till glad popmusik och alkoholens ljuva inverkan. Efter 2-3 klunkar kom Malin på att det kanske skulle vara lite intressant att kolla upp när bussen gick för att vi skulle hinna in i tid till Thåström. Så jag läser på pappret och inser att vi har 4 minuter på oss att ta oss till bussen för att kunna komma i tid till Thåström.
Så vi kastar oss iväg och får springa en bit för att hinna till bussen. Väl på plats kan vi ta det lugnt och njuta av den medtagna ölen. Framme vid Valand skulle vi, enligt mitt utskrivna papper över förbindelser, vänta i 12 minuter på spårvagnen. Jag börjar säga till killen att vi kanske kan gå istället, för det tar lika lång tid, när jag får se att spårvagnen är kvar. Så återigen skriker jag spring och vi får skrattande rusa till den. Hinner precis i tid.
Väl framme dricker vi en öl och sen börjar den där jobbiga tiden, då man ska vänta innan Han dyker upp på scenen, under den tiden hinner vi gå på toaletten och vilja gå igen. Öl är väldigt gott, men det är mycket negativa effekter med det också. Till slut kliver Han då upp på scenen. Snyggare än jag hade föreställt mig och sjunger med sin underbara röst den ena vackra låten efter den andra. När Han plockar upp munspelet inser jag att jag är kär!
Vet inte hur länge konserten håller på, men det känns inte tillräckligt. Det är så många fler låtar som jag vill att han ska framföra, typ alla han någonsin gjort. Men den tar slut och det känns väldigt bra när man går därifrån, även om jag fortfarande ville höra mer.
Planen är nu att vi ska ta oss till Masthugget, för att träffa några av mina gamla arbetskolleger. Så när vi kommer fram till Brunnsparken och lyckas hitta den bussen vi ska åka, så har vi en minut på oss att hitta hållplatsen. Hittar bussen innan jag hittar hållplatsen, så vi får återigen springa. Killen har vid det här laget slutat att vara förvånad, utan är väldigt duktig på att utföra orders som skriks till honom. "SPRING!"
Framme vid Masthugget gör vi som Malin (det vill säga jag) alltid gör. Frågar första bästa människa vart jag ska. När det kommer några tjejer emot mig så tycker jag att någon av dem borde veta vart vi ska.. Svaret jag får är "Vi är bara 15, vi vet inte var det finns några pubbar". Jag visste i alla fall var uteställena låg i mitt område när jag var 15. Men jag är ju rätt allmänbildad! Vi hittar i alla fall dit och blir hjärtligt mottagna av mina underbara före detta arbetskolleger. Insåg hur mycket jag saknar dem och stämmningen på jobbet. Men men nu går vi vidare. Det blir en ganska kort kväll, för vi var ju tvugna att spara energi till morgondagen.
Dagen efter masar vi oss ner till frukost och ett kort ögonblick drabbas vi av ett litet litet skuldanfall men som snabbt utbyts mot ett hysterisktskrattanfall. Anledningen är att det sitter ett gäng ungdomar och diskuterar hotellets lyhördhet. Tydligen hade ett par kommit hem mitt i natten och spelat hög musik och sedan hållit på och "gängat" (det var faktiskt det ordvalet killen hade) hela natten. Det hade varit synd om människorna om det inte hade varit såna där vedervärdiga telefonförsäljare som man ser ner på så fort man får syn på dem (det är ju ett levene det med, men de behöver ju inte vara så dryga och jobbiga och påstridiga). Jaja jag skulle kanske ha lidit med dem om även jag hade drabbats av oljudet, men musiken var så hög i vårt rum så jag hörde inget av den påstådda aktivitet som störde de andra hotellgästerna.
Sedan beger vi oss in till stan, för nu skulle det köpas skor. Vi strövade fram och tillbaka på Göteborgsgator i jakt på de perfekta skorna - de är lila! Sen på eftermiddagen hade vi bokat tid för att bli sminkade och fotograferade. Det var något som verkligen tog lång tid, men vi blev väldigt snygga. Killen lyckades få till sin sminkning utan att sa gay ut. Så vi blev väldigt snygga och häftiga. Efter en hel dag på stan, åkte vi tillbaka till hotellet för att byta om och dricka lite öl. Väl ombytta drog vi in till Sticky fingers. På bussen hittade vi några småtjejer som hade blandat ihop en häxbryggd som vi drack av blandat med våra egna medhavda öl. Jag kände mig ung igen.
Väl på Sticky fingers kändes det som vanligt igen. Jag och Tobbe själva på dansgolvet och bara vi som önskade låtar. Bandet som spelade senare på kvällen var Suburban kids with biblical name och var helt okej. Jag gillar verkligen att gå ut med min pojkvän, vi har så otroligt kul hela tiden. Vi är två extremt självcentrerade människor när vi är ute och har druckit lite, vilket gör att det är nästintill omöjligt att få kontakt med den andre när vi är ute. För min del är det bara "Malin, Malin, Malin", men eftersom vi är likadana så är det ingen som störs av det. Inte allt för mycket i alla fall.
Dagen efter var vi lite sega, men lämnade hotellet redan vid elva tiden och därmed var vår Göteborgsvistelse över. Det var en fantastisk kärlekshelg, som inte gjorde underverk med vår förmåga att vara ifrån varandra. Jag är kär!
Nytt år
Nytt år!
Ett år som hittills verkar ha all potential i världen att bli världens sämsta år, och jag har ändå haft en hel del dåliga år! Jag försöker se positivt på saken. Jag har ett hem! Ett alldeles eget hem som jag delar med någon som verkligen tycker om mig och som jag verkligen tycker om. Då gör det inte så mycket att hemmet har fönster som det blåser iskalla vindar ifrån och att det inte finns någon blandare på kranarna. (Ja jag vet att det kanske är I-landsproblem, i alla fall kranarna för draget från fönstren tvingar mig att sitta inlindad i en filt och ömt vårda min kära förkylning. På måndag börjar jag jobba och kan kanske börja få ner fötterna lite mer här i Halmstad, så att även staden börjar kännas lite mer hemma.
Jag fick ett tråkigt besked igår. Ett besked som jag har lite svårt att hantera. Klarar inte av att tänka på det så länge i taget för det gör så ont. Är väldigt orolig för min syster som inte har samma förmåga att stänga av känslorna. Hon känner allt på en gång, men klarar sig bättre sen eftersom hon känner det man "ska" känna när det händer. Jag känner saker väldigt intensivt i korta perioder och sen är det bra. Jag klarar inte av att tänka på det för länge.
Uppförsbacke
Malin minns tillbaka
Hittade min dagbok från Mexico och vill bara roa min lilla trogna skara av människor som läser här.
Njut:
När man dyker så kan man drabbas av något som kallas för kvävenarkos, vilket gör att man bland annat börjar bete sig konstigt. Det inträffar vanligtvis inte på 11 meters djup, men eftersom alternativet annars är att säga att jag är dum i huvudet så känns det inte så lockande så jag håller mig till att jag drabbades av kvävenarkos.
I alla fall så när vi dök ner till revet så fick jag syn på ett ställe som var alldeles vitt. Jag tänker då "undrar om det är snö?". Detta inträffar alltså i ett land som anser att vinterkyla är 30 grader cecius och av en tjej som har gått på högskola och dessutom tagit examen. Definitivt kvävenarkos! En kvar senare när jag kraschlandar på botten på ett annat ställe som är helt vitt, visar det sig att det viata är.... sand.
Jo kvävenarkos är farliga grejer.
____________________________________
Den bästa gatuförsäljaren jag någonsin mött hittade jag i Tullum, istället för det vanliga tjatet om bra grejer ropade han:
"If you want to buy something you don't need, this is the place. Maybe cuban cigars or something funnier and stronger?"
Minnen minnen
jag har inget intressant att skriva
Jag gick på museum, tittade på djuren i Slottsskogen, var på jul på Liseberg, dansade på Saturn, firade på Bryggeriet och bara var.
Det var magiskt!
Jag hittade en pussruta som någon sprayat på gatan - underbart initiativ.
Det var kallt, blött och regnigt och det var helt underbart fantastiskt.
Det finns verkligen ingen återvändo nu, men det har det inte funnits på länge.
Det är svårt att skriva intressanta saker när man är så här...
Men det gör inget, för jag mår bra!
Uppskattning
Människor uppskattar mig.
Kommentarer som:
"Nån borde spela in dig och stoppa in det i ett sånt där ljudkort (typ gratulationskort eller julkort som spelar när man öppnar dem) och skicka till folk man inte tycker om."
"Håll käften din schizofrena jävel och sov!" (detta uttrycktes efter att jag efter en hyfsat hård kväll vaknade tidigt och upprepade gånger upplyste andra att min kropp hatar mig)
"Har du några mer störande frågor att ställa eller kan jag få vara i fred nu?"
...förgyller min dag!
Tur att det finns människor som lägger märke till mig.
Jag ska flytta!
Helg
Så har det varit helg
Var medbjuden som respektive på en 26-årsfest och efter en hel del klädångest så bestämde jag mig för att i alla fall gå som mig själv, för om jag ändå ska sitta och vara nervös (eftersom jag inte kände någon) så kan jag lika gärna göra det som mig själv. Och sen försöker jag kombinera det med att tänka att det är ingen som bryr sig om mig i alla fall. Hade det varit en vanlig fest så skulle det nog inte ha varit så mycket ångest till dagen efter, men nej det här var en karaoke fest. De människor som hört mig sjunga brukar i regel inte be mig sjunga igen, så vidare de inte är väldigt självmordsbenägna eller bara vill ha det bevisat att deras tillvaro kan bli värre. Jag är alltså tondöv!
Men efter ett alldeles för stort antal öl, skumma drinkar och sett på ett flertal framträdande blev jag övertalad att gå upp. För dum som jag är så hade jag sagt att det enda jag skulle sjunga var Roger Pontare, jag tänkte i mitt idiotiska sinne att de hade nog inte Roger Pontare. De hade Roger Pontare. Jag lyckades i alla fall få med mig en till och stod inför alldeles för många människor jag inte kände och som jag ville göra ett gott intryck på och sjöng när "vindarna viskar mitt namn". Dessvärre så hade ju alkoholen sedan börjat göra sitt och jag sjöng flera låtar efter det. Alkohol...
Jag hoppas bara på att alla andra var minst lika fulla, så att de inte minns så mycket.
Alkohol är verkligen inte bra. Människor börjar minnas gamla saker och blir rädda och försöker förklara, men så blir allt fel. Man förstorar saker som egentligen inte spelar någon roll och man blir rädd. Men det går att reda ut. Det gick att reda ut.
Jag har kanske sextontusenmiljonermiljarder fjärilar i min kropp nu och varje gång jag får en blick från honom, som ser rakt igenom mig och ändå ler, så fördubblas dem. Det känns lite som om jag ska sprängas, så i år vill jag ha en sprängmatta i julklapp.
Hjälp till självhjälp
Idag skiner solen
Visserligen så gör den det varje dag, så egentligen så är det väl inte så speciellt
Men det känns bra
Jag känner mig otroligt omotiverad till allt.
Jag är så orolig för allt. För mig själv, för min pappa. Mest för min pappa. Jag orkar inte ens tänka tankarna om vad som kan komma att hända. Därför tror jag att min kropp typ stängs av, vilket gör att jag är otroligt omotiverad och inte har lust med något. Behöver nog bli räddad!
Nej så illa är det inte, dessutom så är det nog rätt svårt att rädda mig, har lite svårt med människor som kommer nära. Fast jag vill ha dem nära, jätte nära.
"You say that I am just a dreamer
So kill me if I believe
Maybe I don't need a savior
'Cause only I can save myself"
Men vad jag gärna vill ha hjälp med så är det motivationen till självhjälp.
Egentligen
Jag insåg att jag gömmer mig för att inte andra ska lära känna mig
Men jag insåg också att det inte är hela sanningen
Jag gömmer mig så att jag kan gå när jag vill
Fast jag vet inte om något av det här egentligen är sant
Ibland så hittar min hjärna på egna saker som jag tror på, även om det inte är sant
Jag vill inte visa upp mig för jag är så ärrig och skrämmande
Inte så där perfekt som man borde vara
Fast egentligen är det inget fel på mig, jag är bara mer inåtvänd än du
Frågar man så är jag ärlig
Oftast i alla fall
Jag har en miljon masker
Fast jag pratar bara i liknelser
För masker skrämmer mig
Lite som andra människor
Människor som ser på mig
Ser rakt igenom hela skiten och ändå ler
Såna människor är läskiga
För det är såna som jag behöver
Och jag vill ju vara självständig
Sen skrämmer det mig att de kanske kommer att få syn på något av allt det där jag försöker gömma
Och deras leenden kommer att upphöra
Det är enklare att skrämma bort människor medvetet än att de blir skrämda av mitt verkliga jag
Egentligen är jag glad
För jag har det bra
Egentligen
Äntligen
Nu
kommer
äntligen
höststormarna
jag
kan
rensa
huvudet
igen
...och cykla i medvind
fast det går lite lättare att cykla om jag hade haft en cykel...
-ett mindre problem
eller rätt stort om man sätter själva cyklingen i fokus
fast jag är ju bara ute efter stormen, allt annat är bonus
och jag är skeptisk till sånt som är bonus
fast det är ju rätt skoj att cykla i medvind, i alla fall om man har en mössa på sig, annars blir det mycket hår.
Jag svamlar...
Höststormarna är här!!!
Goda gärningar
Jag skulle göra en god gärning.
Fast sen så blev jag lat och tänkte att det ordnar sig nog även om jag inte ingriper. Då satte mitt samvete igång (det ligger oftast lite latent och bara suckar lite grand då och då för att göra sig påmint, jag klarar nämligen av att göra rätt beslut utan att samvetet ska vara där och påpeka allt jag gör. Det är bara ibland då det far upp med blinkande ljus och sirener som påminner betydligt mer om mistlurar och ångest än en trevlig liten glad melodi och bomull) och skrek och förde allmänt oväsen om att jag absolut skulle utföra den här goda gärningen.
Så det är bara att bita ihop och klä på mig, för det regnar ute och det är inte lite det regnar. Tänk er att någon har upphävt gravitationen och allt vatten i alla hav och sjöar har svävat upp i himlen, men så kommer verkligheten på att detta är ju inte möjligt och plötsligt så störtar allt vatten ner!
Så var det - fast värre (det ligger i min natur att överdriva).
Så jag har byltat på mig en massa kläder och ska precis gå ut när jag inser att jag har ingen nyckel och går jag ut så kommer jag inte att komma in igen, eftersom dörrarna låses automatiskt. Jaha, det var den goda gärningen det.
Karmat får vänta att bli uppdaterat till nästa gång. När jag har nyckel och det kanske inte regnar.
Tankar kring kemi
Tydligen så kan vissa forskare bevisa att Gud inte finns, eftersom allting bara är kemi. Allt som sker är endast olika kemiska reaktioner.
Du lyfter din arm - kemisk reaktion
Du andas - kemisk reaktion
Du blir kär - kemisk reaktion
Ja, du fattar bilden.
Allting är kemiska reaktioner, det gör nästan så att jag börjar tvivla på vad som är verkligt. Kan jag ens ha ett medvetande om allt bara är kemiska reaktioner? Det är konstigt, för jag har alltid trott att människan har något själliknande, men om allt bara är kemiska reaktioner så låter det hyfsat otroligt. Det känns lite som om jag befinner mig vid ett vägskäl. Väljer jag den "upplysta" vägen väntar mig kunskap. Fler svar på mina eviga frågor, men samtidigt fler frågor eftersom jag omöjligt nöjer mig med de svar jag får. För är saker och ting egentligen bevisade? Är egentligen inte dagens "vetenskapliga sanning" bara ett stickprov som tillräckligt många människor håller med om? Det är ju inte 100% säkert att det är så.
Den andra vägen jag kan välja är den mer naiva. Den mera fantasifyllda, där jag själv hittar på svaren så de passar mig. Lite som att skapa mig en egen värld, som jag så ofta gjorde när jag var lite. Det låter väl konstigt kan jag tänka mig, men det känns tryggt att kunna lugna mitt evigt skrikande sinne som kräver svar. Svar som jag aldrig tycks få, eftersom jag inte nöjer mig innan jag vet allt och det kommer jag aldrig få reda på. Men det skulle vara skönt att veta allt, tror jag. Som en inre frid skulle sänka sig över en.
Tänk om man skulle kunna se alla de där kemiska reaktionerna som är människor, tankar, känslor, rörelser med blotta ögat. Att allting kring en förvandlades till en kemisk Matrix kod. Hade det ökat min förståelse för...allting? Eller skulle jag vara oförmögen att förstå koden? Jag menar kan man vara smartare än sig själv? Om allting består av kemiska reaktioner, är inte vår hjärna, vår kunskapscenter, bara en massa kemiska ämnen och reaktioner? Och kan man då förstå sig själv, när man egentligen inte borde vara kompetent nog att se bortom sig själv. Är det så att vi kan se enskilda pusselbitar, men inte hela bilden och därför måste gissa oss till vad motivet är?
Jag är i förnekelse
Ska vara modig....
Frågan är bara om jag litar på mig själv?
Jag samlar på mig situationer som kräver beslut
Jag som är usel på att besluta, varför kräver situationen att jag väljer?
Jag har, om jag förenklare det (vilket jag verkligen inte ser någon anledning till att inte göra), två val att besluta mellan.
Vad jag än väljer så inbegriper det andra människor.
Eller mest en
Vill prata om valet, men det är orättvist att göra.
Jag vill inte behöva ångra mig.
Ska jag chansa och hoppa rätt ut och bara hoppas att verkligheten denna gång inte är en betongvägg utan ett mjukt moln som bara tar emot mig oskadd?
människor
Jag kan inte lösa en rubikskub, men jag kan gå efter den
Men det är ju inte bara en dålig egenskap det här, för jag kommer att ta mig till olika ställen. Vem vet tack vare det här så kommer jag kanske gå runt världen. Ge mig bara en rubikskub, så får ni se. Jag kommer att kämpa som attans med den, bli skitsur och slänga den ifrån mig när tålamodet tryter, men sen efter bara en liten stund så kommer envisheten vakna och då kommer jag gå efter kuben och försöka lite igen. Bara för att bli sur när det inte fungerar, kasta den ifrån mig, traska efter den, försöka lite till, bli sur, kasta, gå efter, försöka och så vidare i all oändlighet. På det här sättet så kan jag alltså ta mig överallt i hela världen! Effektivt!
Jag är av en mycket förlåtande natur för jag gillar inte den skånska dialekten egentligen, men varför sitter jag då och lyssnar på Emil Jensen och bara känner att det han säger är rätt. Fast det är kanske mer orden jag lyssnar på? Ja ja vad vet jag. Nu ska jag gå vidare efter min rubikskub. Idag Göteborg imorgon Malmö därefter världen!
Först lever du, sen dör du. Det finns inget att frukta.
Det börjar bli dags för mig att planera min flykt. Jag är inte som andra människor som vill reda upp mitt liv. Jag vill att det ska reda upp sig själv. Har dock insett att mitt liv inte verkar vara allt för inställt på att göra det. Därför behöver jag en flyktväg. Jag har en. Men jag vet inte om jag kommer att använda den för det är lite känslor och sånt där inblandat också.
Har hittat nåt som jag tycker om och som det kanske kan bli något bra av om jag bara har tålamod och inte blir rädd och springer iväg som jag brukar göra. Men eftersom jag har börjat märka av saker som gör att jag börjar fundera över hur bra det kommer att fungera så funderar jag på att dra. Dels för att rädda mig själv och dels för att rädda mig själv. Jag är medveten om att jag skrev det två gånger, men det handlar om att rädda mig själv på två olika sätt. Det ena är att jag inte orkar med vardagstristessen och väntan på att allt ska ordna sig. Det andra är att jag är livrädd för att bli känslomässigt fäst vid någon som på ett eller annat sätt kommer att lämna och svika mig. Mitt största problem är att det här är inget jag kan berätta för folk (så varför jag skriver det på en offentlig sida på Internet kan man verkligen fundera över).
Jag är väl medveten om att man inte borde gå runt och vara orolig för saker som kan hända, men jag är rätt knäpp. Har så svårt att släppa in folk på livet. Jag kan berätta hur mycket som helst för de få människor som väljer att fråga, men de lär aldrig känna mig eftersom jag inte tillåter dem det. Det kanske är därför alla mina relationer är dömda i förväg att misslyckas, eftersom jag inte ser någon framtid med någon. Jag skulle verkligen vilja öppna mig för någon, men jag kan inte. Men jag är duktig på att dölja det, eftersom ingen egentligen märker att de inte har någon aning om vem jag är. När jag var yngre ljög jag jämt för att slippa undan alla frågor och medlidande, nu när jag är äldre har jag blivit så skicklig på att manipulera andra att det inte ens är säkert på att jag märker det själv. Jag ljuger inte längre, men jag är långt ifrån ärlig! Och seriöst, skulle jag berätta det här för någon vem skulle vilja vara med mig då? Jag sårar ju andra människor genom att säga att jag aldrig kommer att lita på dem och att de aldrig kommer att lära känna mig på riktigt.
Men jag borde verkligen sluta gå runt och vara rädd. Jag vinner inget på det. Så jag stannar kvar ett tag till och försöker, men jag önskar att det vore lättare. Men som någon klok en gång skrev "Först lever du, sen dör du. Det finns inget att frukta"
