fooltheworld

Jag trodde att jag skulle få slippa av det, naivt av mig, men jag trodde verkligen det.

Men den började växa aggressivt. Det spelar ingen roll vad jag gör för den där jävla cancern äter sig in i min pappa.

Jag hatar den jag hatar den jag hatar den Jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den

Men det spelar ingen roll, för inget jag gör spelar någon roll

Så varför jag valde att inte slå sönder glaset kan man fråga sig, för han blir ju inte frisk vare sig jag slår sönder det eller låter det vara helt.

Så varför jag valde att inte skrika sönder min hals och mina lungor kan man fråga sig, han blir ju inte frisk vare sig jag skriker eller inte.

Ibland vill jag bara ge upp, men det spelar ju ingen roll vad jag gör..

Att alltid ångra sina beslut, nästan redan innan man tagit dem. Det är min lott i livet. Jag tycker tillvaron är bäst när den händer. När man inte planerat hur det ska bli, men samtidigt tycker jag inte om när dåliga saker händer, för det gör de med. Men så fort jag måste fatta beslut blir jag rädd. Spelar ingen roll hur litet och obetydligt det än må vara, det bidrar till ånger.

Egentligen inte så mycket över själva valet, utan det jag valde bort.

Nu omsatte jag precis mitt val i något fysiskt och valet kändes helt rätt. Mitt val betyder en bröllopsklänning. Tänk vad några minuter kan göra. Borta är mina reträttplaner, som oftast är mer genomtänkta än beslutsplanen och det känns bra. Konstigt det där med mej.

Jag ska gifta mig och det är ett val jag inte ångrar, eller ens har tvekat över. Det är det som är det fina med val som är rätt. Det finns inget "tänk om".

Jag har ett jobb där jag träffar mycket folk och människor pendlar från att vara otroligt intressanta varelser till världens tråkigaste individer. Människor som pratar oavbrutet om en eltandborste de precis köpt och människor som ivrigt lyssnar på någon som visar upp sin nyköpta eltandborste. Det är något som ger ett visst mått av intresse. Inte för att det är intressanta ämnen, utan mer gruppdynamiken. Andras människors intresse. Men sen kommer det där tråkiga. Utanförskapet. Han som vill in, men inte kan förmå sig att låtsas att han finner eltandborsten intressant och vill istället verka lite lagom cool och säger nåt vettigt "det måste vara din första eltandborste eftersom du verkar så otroligt imponerad av den". Om några år kommer han att ha hittat rätt i livet och bli uppskattad för såna kommentarer, men nu var det bara platt fall och gruppen hånade honom, tills han kände sig tvingad att lämna gruppen.

Jag är äldre nu och har hittat mig själv och låter inte mig själv bli nertryckt av såna kommentarer. Men jag hade blivit det för några år sedan och jag har blivit det. Men jag har aldrig visat det, det var väl något som man aldrig ville ge någon annan, nöjet att visa att de hade lyckats såra en. När människor träffar mig idag, kan de kanske bli förvånade över hur jag beter mig mot dem. Fullständigt ignorerande och bara om jag måste säga nåt till dem så blir det kort och så elakt som möjligt. De människorna kanske inte ens förstod att de sårade mig, för jag visade inget. Men jag förlät dem heller inte.


Jag undrar vad som kommer att hända med killen som inte passade in? Är det hans lott i livet att inte passa in, eller kommer han bli mer accepterad, eller kommer han bara att anpassas in i massan? Vem vet, jag studerar bara människor.

Är det så att ju mindre jag bryr mig om människor, desto mer bryr jag mig om dig?

Lev väl

Jag känner mig vissa dagar övertygad om att allting kommer att gå åt helvete, att det inte är meningen att jag för en bråkdel av en sekund ska kunna känna mig trygg och säker. För så fort någonting börjar kännas bra och säkert, då går det käpprätt åt skogen. Och det är så jobbigt för jag blir lika förvånad varje gång, trots att det upprepas hela tiden och om det finns något jag borde vara säker på så är det just att det kommer att gå åt helvete förr eller senare. Det är precis som om det finns nån sorts spärr som sätter in och säger "Jaha nu har du visst varit säker i en månad och så kan vi inte ha det".
Den här lugnande känslan som man hade är helt hållet bortblåst, kvar har man panik och en vidrig känsla av att man inte har någon kontroll och att den riktningen man färdas åt går rakt åt helvete.

Att jag alltid kommer tillbaka till den känslan är ett faktum, men istället för att gräva ner mig i det valde jag i dag (helt mot min natur) att vända den till något positivt. För om allting som är bra slutligen går åt helvete, så måste det ju ändå betyda att det blir bra igen sen, för att återigen gå åt helvete, för att bli bra igen osv.

För det är ju så upprepande mönster beter sig, för att någonting ska kunna gå åt helvete, så måste det ju vara bra från början annars hade man ju inte reagerat på det.
Så saker och ting kommer att ordna upp sig, kanske inte inom en överskådlig framtid bara, men det känns lugnande på något sätt.

Jag stör mig på så mycket, men allra mest saker som händer mig. Det stör jag mig riktigt mycket på. Allra helst när jag inte kan se någon anledning till det. Hade saker och ting haft bättre anledningar till varför de hände, så skulle jag antagligen störa mig på det med, men då hade jag inte haft en anledning till att störa mig på det, utan bara varit gnällig. Nu har jag en anledning till att bli störd, eftersom saker som händer inte verkar ha någon anledning, betyder det då att jag har rätt?

(Sen vill jag bara flika in att vissa saker verkar kanske ha en anledning, men om jag inte tycker den är bra så räknas det som om saken inte hade någon anledning.)

Hmm jag kanske gjorde rätt i att bara skriva dagbok och gömma den under madrassen där ingen kunde dömma min tankar? Fast det är ju inte så att jag bryr mig om vad andra tänker, så jag har nog fattat ett beslut.

Att göra något snällt mot andra, som inte nödvändigtvis är något snällt mot en själv, kan det i slutändan ändå bli något snällt mot en själv?

Jag är skeptisk, men det är nog mitt default läge.

Jag tänker för mycket, man ska bara köra på och inte göra saker så avancerade, för börjar man fundera är det kört.
Så då är det kört, eftersom jag skriver om det och då är det väl verkligen att göra något avancerat av det.

Det är tidsmängden som gör det avancerat och svårt, inte längre spontant och så ingen kontroll. Usch tveksamhet, vill inte göra något jag ångrar även om det gör andra gott. Självisk, ja visst. Men ibland bränner själviskhet färre broar än falsk gemensamhetstänk.

Vi får se, blir det spontant så blir det.
Blir det för avancerat så blir det inte.

Överanalyserande kärring.

Uppförstorat? Ja verkligen. Typiskt mig, dramaqueen.

Lev väl