Att studera
Jag har ett jobb där jag träffar mycket folk och människor pendlar från att vara otroligt intressanta varelser till världens tråkigaste individer. Människor som pratar oavbrutet om en eltandborste de precis köpt och människor som ivrigt lyssnar på någon som visar upp sin nyköpta eltandborste. Det är något som ger ett visst mått av intresse. Inte för att det är intressanta ämnen, utan mer gruppdynamiken. Andras människors intresse. Men sen kommer det där tråkiga. Utanförskapet. Han som vill in, men inte kan förmå sig att låtsas att han finner eltandborsten intressant och vill istället verka lite lagom cool och säger nåt vettigt "det måste vara din första eltandborste eftersom du verkar så otroligt imponerad av den". Om några år kommer han att ha hittat rätt i livet och bli uppskattad för såna kommentarer, men nu var det bara platt fall och gruppen hånade honom, tills han kände sig tvingad att lämna gruppen.
Jag är äldre nu och har hittat mig själv och låter inte mig själv bli nertryckt av såna kommentarer. Men jag hade blivit det för några år sedan och jag har blivit det. Men jag har aldrig visat det, det var väl något som man aldrig ville ge någon annan, nöjet att visa att de hade lyckats såra en. När människor träffar mig idag, kan de kanske bli förvånade över hur jag beter mig mot dem. Fullständigt ignorerande och bara om jag måste säga nåt till dem så blir det kort och så elakt som möjligt. De människorna kanske inte ens förstod att de sårade mig, för jag visade inget. Men jag förlät dem heller inte.
Jag undrar vad som kommer att hända med killen som inte passade in? Är det hans lott i livet att inte passa in, eller kommer han bli mer accepterad, eller kommer han bara att anpassas in i massan? Vem vet, jag studerar bara människor.
Är det så att ju mindre jag bryr mig om människor, desto mer bryr jag mig om dig?
Lev väl
