fooltheworld

Jag gillar inte att vara för personlig inför människor jag inte känner, men i det här fallet så skiter jag i vilket. Mest för att jag är rätt säker på att det inte är någon som läser det här.

Jag har nu opererat mitt knä igen och det känns, milt sagt, för jävligt. Jag har inte fått den där känslan av att kännas helt ny igen. Nej den här gången så fick läkaren borra 7 hål i mitt knä och gav mig ett par kryckor som jag ska hålla fast vid i 8 veckor! 8 veckor, fattar ni, då är jag ju gammal. Det spelar ingen roll att läkaren sjöng bra låtar för mig under operationen han har gjort mig handikappad i 8 veckor och det känns som en evighet.

Precis som förra gången så hade ju inte bedövningen tagit heller, så det gjorde förbannat ont när de körde in grejer i knät, men då fick jag lite till och sen ytterligare lite till när inte heller det hade tagit. Det är till att vara känslig.

När jag sen skulle gå till stationen så tog det sin lilla tid. Att gå från stationen till sjukhuset på morgonen tog 20 minuter att gå samma väg fast omvänt tog 2 timmar! Tydligen så är jag inte så bra på att gå med kryckor. Fast jag gick in förbi apoteket och så var jag rätt skakig. När jag sen kommer hem så börjar jag genast att knapra i mig de fina smärtstillande tabletterna som jag skulle äta. Allt är frid och fröjd tills klockan blir typ 21, då börjar biverkningarna ge sig till känna. Extrem yrsel, allting snurrar (lite som när man är full), illamående, svettningar, fryser, armar och ben domnar bort, hallucinationer, andningssvårigheter, oro, oförmåga att fokusera eller koncentrera mig men det positiva var att jag inte hade ont. Det negativa var att tabletterna håller i sig ganska länge. Så trots att jag tog den sista vid 4 på natten så mådde jag kasst hela torsdagen och spydde och var yr och kände allmänt att världen var emot mig. Som den ståndaktiga människa jag är så vägrade jag således att ta fler tabletter på hela torsdagen och fredagen, men sen så var det där med att ha ont. Jag är inte så bra på att ha ont, så jag tryckte alltså i mig några tabletter igen i går kväll, bara för att undra vem fan det är som har släppt in katten som går runt i min säng. Det fanns ingen katt, men jag kunde se den och känna hur den gick runt. En något drogliberal vän till mig berättade att jag hade ett liknande LSD trip han hade haft och han erbjöd sig att ta över tabletterna när jag var klar med dem. Tur att man har vänner!!! Till dig käre S säger jag bara "As if".

Så annars då? Ja jag kommer nog överleva även det här, men problemet är att jag skulle ju flytta i helgen. Det blir nog svårt. Hur bär man möbler när man går på kryckor? Be om hjälp är inte riktigt min grej, så jag får göra som H sa, "bär med tänderna".

Att dölja det man är verkar vara betydligt enklare än att visa det. Hur kommer det sig?

Idag är inte en sån där dag som man kommer att minnas tillbaka med glädje på. Idag är en sån där dag som jag önskade kunde ha varit en sån där dag som inte inträffar. Detta är vad jag har att arbeta med:

Fick tråkigt besked

Insåg att jag måste fatta ett beslut

Började tänka

Blev rädd

Det börjar bli dags att dra sig tillbaka och göra en skaderapport och hoppas att det finns någon kvar på högkvarteret som vet vad de ska göra med den.

Skulle världen vara en bättre plats om människor använde sig av den enkla tre-bokstavs-kombinationen TEF? Kanske lite väl ambitiöst att tro att världen påverkas av det, men åtminstone hur skulle min situation förändras om jag använde mig av TEF? Antagligen skulle jag inte göra något, eftersom jag blir paralyserad ens av tanken att fatta beslut.

Men vad är då TEF?

Tänk

Efter

Före

Innan du öppnar munnen för att säga något, tänk efter före. Är det här rätt? Vad vill jag säga med det här? Vad blir konsekvenserna av detta?

TEF är definitivt inget för mig. Jag har inte tid att fundera ut vad jag ska säga innan. Jag säger det som jag tänker utan att vara medveten om att jag tänker det innan jag säger det.

Avancerat inte sant.

Dessutom om jag skulle applicera TEF på mig själv så skulle jag bli väldigt tyst, för jag skulle känna mig tvingad att tänka igenom alla möjliga tänkbara scenarier som mina stackars ord skulle kunna framkalla. Vilket skulle innebära att jag inte skulle våga säga någonting, eftersom jag skulle vara så rädd för vad mina ord skulle betyda. Det är som med planering; planerar man så hinner man tänka igenom beslutet (och i mitt fall så innebär det att jag inte kommer att göra något, eftersom jag alltid hittar anledningar som gör att jorden kommer att implodera om jag gör något och jag vill inte vara ansvarig för världens undergång) och då ställs man inför alla möjliga vägskäl. Därför försöker jag vara spontan, så jag bara gör saker utan att tänka efter. På det sättet så slipper man ställas inför konsekvenserna av att FATTA beslutet, nu blev det ju bara så...

Ja jag är kanske världens beslutsräddaste person, men det är min stil. Den är inte fin, men den är min och jag har den under kontroll.

Jag har en kollega som presenterade TEF för mig och han tycker att det verkligen kan vara något för mig. Han menar att alla skulle framstå som betydligt smartare och inte säga fullkomligt idiotiska saker (tänk nu på att vi har suttit bredvid varandra, så han har fått utstå betydligt fler idiotiska kommentarer än gemene man, men trots detta så har han visat på en väldigt hög toleransnivå). Han brukar hävda att han använder sig av TEF, nackdelen är dock att han tänker högt, så hela konceptet med TEF förlorar sin funktion.

Så skulle världen bli bättre om vi applicerar TEF i vardagen? Jag tror inte det, men å andra sidan så är jag skeptisk till saker som kräver beslutsfattning. Det är inte det att jag inte vill fatta beslut, det är bara det att jag är rädd för att fatta fel. Konsekvenser gör betydligt ondare än vad man tror.

Om de flesta olyckorna händer hemma, betyder det då att man borde gå ut oftare?
Och om man går ut oftare, kommer fler olyckor hända när man är ute? Har man kunnat fastställa eller bevisa att de flesta olyckorna har med platsen att göra; alltså är det hemmet i sig som är farligt eller är alla människor förutbestämda att råka ut för olyckor?

Finns det någon statistik över vilka yrken eller yrkesmänniskor som är minst olycksbenägna? Det borde ju vara lastbilschaufförer eller fraktskeppsarbetare eller oljeborrare i nordatlanten. De är ju inte hemma särskilt ofta. Fast jag har hört att det är ganska farligt att jobba på en oljerigg. Fast det är ju inte logiskt och vi ska basera sanningen på statistik som förhoppningsvis baseras på fakta. För jag antar att man har gjort någon sorts sammanställning av alla olyckor och kommit fram till att de flesta sker i hemmet.

Så jag borde kanske vara glad att jag inte har något hem, på så sätt skyddar jag mig från olyckor. Men vad räknas som ett hem då? För mig är ett hem där man kan andas, skratta, gömma sig, bestämma själv. Vill man ha en sopptisdag eller en skrikfredag, så var så god. Det är ditt hem, din trygghet, din frihet, dina regler. Det är ett hem för mig. Min syn av ett hem verkar ju vara hyfsat romantiskt, med trygghet och frihet när fakta säger något annat. Så fort du stiger över tröskeln till ditt hem löper du mycket stor risk att drabbas av olyckor. Det finns alltid en mörk baksida.

Det värsta är att man behöver inte ens vara i sitt eget hem för att riskera att drabbas. Jag skar mig till exempel i fingret i någon annans hem. Räknas det som om jag skadade mig i hemmet eller ute? Och hur påverkas statistiken?

Nej det bästa vore kanske att flytta till Oaklahoma och besöka världens största garnnystan. Nu kanske det inte ligger där och kanske heller inte är något att se, men det finns ju ändå där och förtjänar lite uppmärksamhet. Jag menar alla de där människorna runt omkring dig finns ju där. Visst de kanske inte är intressanta för just dig, men om någon ansträngt sig tillräckligt mycket för att få dem att vara där är det väl inte för mycket begärt att lägga märke till dem. Poängen är i alla fall att ett garnnystan inte kan klassas som ett hem och risken att drabbas av en olycka där är något mindre är om du stannar hemma!