fooltheworld

Det farliga med att testa andra människor är när de inte klarar testen. Vad gör man då?

Jag blir så trött på alla själviska människor som tror att allting handlar om dem och att andra människors känslor är beroende av dem. Men det är kanske det som en blogg handlar om; att vara självisk och tro att det man skriver har ett värde för någon annan. Men att sätta sig själv på en piedestal och tro att man fortfarande betyder något är bara patetiskt. Jag passar inte in i dagens egoistiska samhälle. Nu över till mig och allt som berör mig, för det är i alla fall viktigt

De två andra blogg inläggen skiljer sig något...

Men sen så sitter jag på helvetes hela yta, som en poet en gång beskrev det som. Min pappa har nu fått sin diagnos. Obotlig elakartad lungsäckscancer. Det enda de kan göra är att ge honom bromsmedicin i form av cellgift och ge honom morfin som smärtstillande. Det suger. Han sa till min syster när de lämnade sjukhuset att han tror inte ens att han kommer att leva ett år. Det är helt omöjligt för mig att få in den informationen i mitt huvud. Det har liksom stängts av. Jag tänker på en del ur boken Liftarens guide till galaxen, där en av karaktärerna berättar att någon har varit inne i hans hjärna och tagit bort alla kopplingar till en liten del av hans hjärna. Inne i det området så finns det säkert en massa viktig information, men han kan inte komma åt den för det finns som sagt inga kopplingar till den delen. Han vet inte varför det har gjorts men han vet vem det är, för den jäveln hade signerat verket. När de andra undrar vem det är så svarar han "Det är jag". Det är exakt så jag känner. Jag har stängt in en massa känslor och frilagt området och tagit bort alla kopplingar. Jag kommer helt enkelt inte åt känslorna längre. Jag är helt avstängd. Det är konstigt, för några dagar sen försökte jag känna efter och vara ledsen, tänkte att det kanske inte är så smart att stänga av. Men jag kom inte åt känslorna. Jag har skyddat mig själv genom att stänga av. Det kanske kallas förnekelse, det kanske kallas självbevarelsedrift, det kanske kallas överlevnad, det kanske kallas feghet. Spelar ingen roll vad jag kallar det, faktum är jag inte känner längre. När jag väl lyckas gråta lite, känns det rätt krystat och inte så äkta. Det är nästan så att jag kämpar för att må dåligt och min kropp säger "Försök du, men jag skyddar dig från det som får dig att må dåligt". Fast det försås, jag är inte säker på att jag blir skyddad, men jag har inget alternativ, så det gäller att gilla läget.

Jag kan inte förstå att min pappa ska gå igenom samma helvete som min mamma. Jag kan inte förstå

Den 30/7 ska pappa få sin första cellgiftsbehandling. Som tur var är jag på Gotland, fast det kommer bli jobbigt för killen förstås. Han har ingen aning om vad cellgift gör med en. Cellgift skadar allt!

Jag sitter och kikar lite på internet över saker som kan underlätta för honom och minska det eventuella illamåendet. Det känns jobbigt. Nej, det känns så förbannat överjävligt. Jag är så förbannad och arg, jag skriker lite då och då, fast det är aldrig nån som hör. Som en gammal dikt jag skrev en gång:
 

"i dag slog jag ett världsrekord

i att skrika högst

fast jag får ingen medalj

för det var ingen som hörde"

Bara för att jag inte ljuger, betyder det inte att jag är ärlig

Fy fan

Peace and Love 2009

Onsdag 24/6

05:00 - väckarklockan ringer, dricker kaffe till frukost

06:02 - Tåg mot Göteborg, trött

08:00 - Tåg mot Borlänge, ungar med taskig musiksmak, öldrickande och ALGI, varmt, varmt, varmt

Stämningen är på topp, tågresan är full av barn som alla är i princip 16 år och väldigt nöjda med sina öl. Vi anländer till ett varmt Borlänge. Iförd jeans, linne och packning, packning, packning. Hittar en buss som tar oss till campen. Nån sorts inskränkt funktionär visade oss till en tältplats. Öl dracks, vilja att sitta i gräset fanns. Killen visade initiativ och slog både manligt och händigt upp tältet. Alla fjortisar avundades min händiga karl. Efter ombyte begav vi oss in till stan och festivalområdet. Malins goda vän hunger dök upp och härjade och skrek "Ge mig mat". En kababtallrik senare vågade killen åter igen skämta med mig. Då vaknade istället Malins vän Klagan. Peace and Love 2009 var stort, många scener sporadiskt utströdda. Kartan var rätt värdelös för scenerna hade bara namn på kartan, inte i verkligheten. Funktionärerna, eller ska jag säga närerna, för någon funktion fyllde de inte, visst ingenting.

"Hej, vet du var vi är?"

"Va?"

"Vilken scen är det här?"

"Ehh, vänta lite... (vänder sig om för att kolla upp vilken scen det är på medhavd karta)...Athena, tror jag"

"Jaha, hur kommer vi till den scenen som Florence Valentin spelar på?"

"Jag vet inte riktigt (kollar kartan igen). Ni kanske kan kolla i informationen!"

"Jaha, var ligger den då?"

"Typ ditåt tror jag. Ni kan kanske fråga någon annan."

"Du borde kanske jobba någon annanstans!"

Så förutom sjukt mycket letande och klagomål hann vi med att kika på Laleh coh Hoffmaestro & Chraa. Dit vallfärdade kidsen, tydligen blev de klämda - synd. Jag drack öl och kissade. Kanske kissade jag mer än jag drack. Dumt när bajamajor är så förbannat äckliga. På festival så sover inte folket, inte ens fast de är små små barn. Ett liggundertal är hårt. Ett tält är kallt och fuktigt. En Malin är gnällig och sov lite hit och lite dit. Klockan halv 8 var det torsdag morgon. Då var de alla vakna. Kidsen alltså. De var fulla och ganska äckliga.

Torsdag 25/6

Vi började dagen med en liten trevlig sambopromenad till "toaletterna", eller de vidriga bajamajorna. Sedan åt vi en fantastisk frukostbuffé utanför vårt tält. Den sköljdes ner med lite (2l) kallt (solvarmt) rosévin medans vi lyssnade på bra musik och lärde känna våra Happy Hardcore grannar. De trodde att vi var 20 år. Det var positivt. Sen undrade de om vi var syskon. Det var negativt.

Dagens plan var att börja festivaldagen med Kristofer Åström. Istället hamnade vi i gräset i skuggan drä värmen, vinet och sömnbristen slog till. Jag ville sova i gräset, men efter lite tjat och en antydan till gräl enades vi och gick för att pimpla öl (ja, det behövdes öl på rosévinet). Lyckligtvis kunde vi kombinera öldrickande med musik från Carl Barat. Mycket bra och fint. Vi hann även med en hastig blick på Simon Norrsvedan som sjöng med sin icke pubertala röst. Sen tog vi en öl till. Därefter skulle vi kika på Backyard Babies i kombination med mat. Här inträffar då en onödig diskussion som spårar ur. Jag skulle som vanligt testa gränserna och ett vanligt fyllegräl uppstod. Men vi redde självklart ut det, eftersom det inte var så mycket att reda ut egentligen. Mycket av det beror på min ledsenhet och oro över min pappa som låg på sjukhus under de här dagarna. På ett sätt var det väldigt dumt att åka på festival just då, men samtidigt så hade jag inte åkt hem i annat fall heller så jag vet inte. Efter detta lilla utbrott som resulterade i utsmetad mascara kikade vi på A Camp. De var helt okej, men inget överdrivet speciellt. Direkt efteråt dånade Lasse igång sin första av tre konserter under festivalen. Han kör akustiskt och väldigt bra. Sjunger med i de flesta av hans låtar. Sen går vi tillbaka till den stora scenen för Johnossi. Återigen en bra spelning, men rösten låter lite för bra. Den spricker inte där den ska. Inte som mannen som äntrar scenen efter dem. När Gud, eller ni kanske kallar honomThåström, kliver upp på scenen och tar ton, så reser sig varenda hårstrå på min kropp och mina ögon tåras inför hans röst, sätt och närvaro. Jag kramar killens hand hårt, kanske hårdare än jag borde men det spelar ingen roll. Konserten är magisk, ljuset, publiken, låtarna, rösten, Thåström, Thåström.

Men plötsligt mitt i konserten så skiftar all min fokus bort från Gud. När balladen Fanfanfan spelas upp och det är svårt att inte gråta inför det vackra, ärliga, rena håller killen om mig. Han håller mig hårt i sin famn och så frågar han. Världen stannar upp och ett tag blir det helt tyst.

"Vill du gifta dig med mig Malin?"

Glädjetårarna kommern före svaret. Herregud Baby, JA, JA, JA!

När kvällen var slut så:

•-          Var jag inte längre en simpel flickvän utan en fästmö

•-          Var min mascara helt och hållet förlorad

•-          Killens vita skjorta var inte längre fint vit, utan påminde mer om en plats dit min mascara hade gått för att dö

Visst har det gått fort, vi hade bara varit tillsammans i 9 månader, men man mäter inte kärlek i tid!

Fredag 26/6

Dagens bandlista: Perssons Pack, Peter Doherty, Babyshambles, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Mando Diao. Dagen blandades även upp med alkohol en massa mat och svettiga platser där man kunde ligga och sola. Det var så varmt, så varmt. Att åka på festival innebär en massa kompromisser. Det en vill göra är inte säkert att den andra vill och när det finns en miljon olika band, så får man räkna med att man missar en hel del, eftersom min prioritering är att umgås så är det inte så svårt val. Dessutom så funkade det rätt bra att kompromissa, eftersom jag också fick det jag vill igenom. Dagen till ära bestämde jag mig för att duscha. Ett rätt korkat beslut så här i efterhand. För tänk att det finns 3 duschar och typ 20 tjejer. Det tog fan över en timme innan jag kom in i duschen. Jag ska fan byta kön eller nåt, för så jävla lång tid kan det inte ta.

Lördag 27/6

Sista dagen. Mitt hat mot att bo i tält var nu välutvecklat, mitt hat mot ungar var välutvecklat och min önskan att få komma hem var stort. Dagens låtlista innebar: Sophie Zelmani, Anna Ternheim, Sugerplum Fairy, Moneybrother, Lars Winnerbäck, Chris Cornell.

Sista akten på hela festivalen var Håkan Hellström och vi bestämde oss för att vi redan har sett honom, så om vi gick tillbaka till tältet skulle vi kanske få åtminstone 2 timmars sömn. På vägen tillbaka från festivalområdet till campingen så möter vi hundratals med ungar som först nu kommer vallfärdande till festivalen. Hur fan kan man vara så dum i huvdet att man pröjsar 1400 spänn för att sitta och supa och för att när klockan är tolv på natten då först gå för att lyssna på band. Vår granne, som för övrigt skulle välja Hotell och Restaurang linjen nu när hon skulle börja på gymnasiet, undrade var vi var hela dagarna för de såg oss bara på morgonen. Vi svarade att vi var på festivalen och tittade på band och fick till svar att de flesta andra satt och festade till minst klockan 21 varje dag. De är så korkade dagens ungdom.

Söndag 28/6

Äntligen fick vi packa ihop tältet och åka hem. Jag har aldrig varit gladare. Fast jag blev rätt sur när någon hade typ hällt en massa smör på vårt tält. Äckliga barn. Jag ska aldrig mer tälta, för fan vad jobbigt det var. När alla kidsen typ sov på tåget, så var jag överlycklig och bara längtade hem, så jag skulle kunna duscha, gå på toaletten och sova i en skön säng! Jag uppskattar verkligen lägenheten nu, inte för att jag inte gjorde det innan eller så.

Annars så har vi varit på ytterligare en Thåström konsert, den 8/7, samma dag så kom våra förlovningsringar. Så det kändes stort och känns fortfarande stort. Jag var så nervös när jag skulle berätta det för folk, allra helst syster och pappa. Men alla har varit jätteglada för vår skull och kommentarer som: "ni är ju gjorda för varandra" , "om han inte var tillsammans med dig, vem skulle han då vara det med?", "Ni är ju helt perfekta för varandra" har verkligen förgyllt min vardag. Så tack alla ni!