fooltheworld

Men sen så sitter jag på helvetes hela yta, som en poet en gång beskrev det som. Min pappa har nu fått sin diagnos. Obotlig elakartad lungsäckscancer. Det enda de kan göra är att ge honom bromsmedicin i form av cellgift och ge honom morfin som smärtstillande. Det suger. Han sa till min syster när de lämnade sjukhuset att han tror inte ens att han kommer att leva ett år. Det är helt omöjligt för mig att få in den informationen i mitt huvud. Det har liksom stängts av. Jag tänker på en del ur boken Liftarens guide till galaxen, där en av karaktärerna berättar att någon har varit inne i hans hjärna och tagit bort alla kopplingar till en liten del av hans hjärna. Inne i det området så finns det säkert en massa viktig information, men han kan inte komma åt den för det finns som sagt inga kopplingar till den delen. Han vet inte varför det har gjorts men han vet vem det är, för den jäveln hade signerat verket. När de andra undrar vem det är så svarar han "Det är jag". Det är exakt så jag känner. Jag har stängt in en massa känslor och frilagt området och tagit bort alla kopplingar. Jag kommer helt enkelt inte åt känslorna längre. Jag är helt avstängd. Det är konstigt, för några dagar sen försökte jag känna efter och vara ledsen, tänkte att det kanske inte är så smart att stänga av. Men jag kom inte åt känslorna. Jag har skyddat mig själv genom att stänga av. Det kanske kallas förnekelse, det kanske kallas självbevarelsedrift, det kanske kallas överlevnad, det kanske kallas feghet. Spelar ingen roll vad jag kallar det, faktum är jag inte känner längre. När jag väl lyckas gråta lite, känns det rätt krystat och inte så äkta. Det är nästan så att jag kämpar för att må dåligt och min kropp säger "Försök du, men jag skyddar dig från det som får dig att må dåligt". Fast det försås, jag är inte säker på att jag blir skyddad, men jag har inget alternativ, så det gäller att gilla läget.

Jag kan inte förstå att min pappa ska gå igenom samma helvete som min mamma. Jag kan inte förstå

Den 30/7 ska pappa få sin första cellgiftsbehandling. Som tur var är jag på Gotland, fast det kommer bli jobbigt för killen förstås. Han har ingen aning om vad cellgift gör med en. Cellgift skadar allt!

Jag sitter och kikar lite på internet över saker som kan underlätta för honom och minska det eventuella illamåendet. Det känns jobbigt. Nej, det känns så förbannat överjävligt. Jag är så förbannad och arg, jag skriker lite då och då, fast det är aldrig nån som hör. Som en gammal dikt jag skrev en gång:
 

"i dag slog jag ett världsrekord

i att skrika högst

fast jag får ingen medalj

för det var ingen som hörde"

Bara för att jag inte ljuger, betyder det inte att jag är ärlig

Fy fan