...
Jag har svårt för att hitta rätt ord för att beskriva vad jag går igenom nu. Jag är arg och ledsen och förvirrad och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska hantera det som händer mig. Eller mig, det är ju min pappa det händer. Jag är bara en anhörig som känner mig allmänt vilsen och rädd.
Min pappa har fått diagnosen elakartad cancer i lungsäcken. Roar man sig med att leta information på internet hittar man sidor som säger att överlevnadstiden är ca 10 månader. Ska jag acceptera det? Att min pappa kanske bara har 10 månader kvar att leva? Att han ska försvinna så snart? Är det meningen att mina framtida barn inte ska ha någon av sina morföräldrar kvar i livet? Är det meningen att han ska lämna mig?
Det är svårt att hantera det här eftersom jag inte längre bor så nära honom och inte träffas så mycket och jag klarar inte av att bearbeta det här. För hur gör man? Han ska dö och det enda jag kan göra är att stå vid sidan av och se på. Jag kan inte se på, så jag väljer att tänka på annat och vissla lite falskt. Jag ler lite för de som går förbi, för jag kan inte hantera att någon annan ska se att jag mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag är verkligen helt vilse. Killen tycker vi ska gå till någon psykolog eller nåt liknande och prata om det, men jag är skeptisk. Varför ska jag betala någon som kommer att säga att mitt sätt att hantera det här är normalt, att det finns inget rätt eller fel när det gäller bearbetning av sorg. Dessutom har jag inget till över för Halmstad psykvård.
För 10 år sedan dog min mamma i cancer och nu ska jag försöka acceptera att min pappa har en elakartad cancer i lungsäcken. Herregud är det här nåt jävla skämt eller? Jag tänker för fan inte acceptera det här, jag vägrar! Jag vet att mina ord inte är värda någonting när det är verkligeheten som jag pratar med. Men jag är inte så logisk!
Jag går runt och försöker att tänka på det men min hjärna stänger av, fast då och då bryter jag ihop och sitter i ett hörn och gråter. Killen är där för mig och jag vet att det är svårt för honom med, men han är där hos mig óch det känns bra. Det känns tryggt.
Min pappa har fått diagnosen elakartad cancer i lungsäcken. Roar man sig med att leta information på internet hittar man sidor som säger att överlevnadstiden är ca 10 månader. Ska jag acceptera det? Att min pappa kanske bara har 10 månader kvar att leva? Att han ska försvinna så snart? Är det meningen att mina framtida barn inte ska ha någon av sina morföräldrar kvar i livet? Är det meningen att han ska lämna mig?
Det är svårt att hantera det här eftersom jag inte längre bor så nära honom och inte träffas så mycket och jag klarar inte av att bearbeta det här. För hur gör man? Han ska dö och det enda jag kan göra är att stå vid sidan av och se på. Jag kan inte se på, så jag väljer att tänka på annat och vissla lite falskt. Jag ler lite för de som går förbi, för jag kan inte hantera att någon annan ska se att jag mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag är verkligen helt vilse. Killen tycker vi ska gå till någon psykolog eller nåt liknande och prata om det, men jag är skeptisk. Varför ska jag betala någon som kommer att säga att mitt sätt att hantera det här är normalt, att det finns inget rätt eller fel när det gäller bearbetning av sorg. Dessutom har jag inget till över för Halmstad psykvård.
För 10 år sedan dog min mamma i cancer och nu ska jag försöka acceptera att min pappa har en elakartad cancer i lungsäcken. Herregud är det här nåt jävla skämt eller? Jag tänker för fan inte acceptera det här, jag vägrar! Jag vet att mina ord inte är värda någonting när det är verkligeheten som jag pratar med. Men jag är inte så logisk!
Jag går runt och försöker att tänka på det men min hjärna stänger av, fast då och då bryter jag ihop och sitter i ett hörn och gråter. Killen är där för mig och jag vet att det är svårt för honom med, men han är där hos mig óch det känns bra. Det känns tryggt.
