fooltheworld

Så kom beskedet:

Cellgiftet skadar mer än vad det hjälper

Det är slut på behandlingarna

Det finns inget att göra

Cancern är obotlig

När min mamma berättade det för oss dog hon veckan efteråt.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Jag har inte förstått det här än, eller i alla fall inte vad det innebär. Jag tänker att han kan ju leva länge ändå, men det är ju för att jag orkar inte ta tag i saker och ting. Jag orkar verkligen inte.

Efter att ha pratat med pappa, vilket var ett trevligt och emellanåt roligt samtal, så försökte jag titta på en film, en tecknad sådan. Det gick rätt bra men sen när filmen var slut så brast det för mig. Jag grät och grät och grät. Sen slutade jag med det och rykte upp mig, för att minuterna sedan sitta på golvet och gråta igen. Sen tänkte jag att här på golvet gör jag ingen nytta så jag började fixa med maten och efter ett tag så bröt jag ihop igen. Ja och så höll det på. Satt på toalettgolvet och grina när T kom hem och efter det så slutade jag. Tycker inte om att gråta när andra är i närheten. Så vi åt lite mat och gick och hyrde en tecknad film och åt choklad. Det  hjälpte lite, i alla fall för stunden.

Men herregud, jag är så arg! Jag är så förbannad och vansinnig. Skulle vilja slå sönder allt jag ser, skulle vilja banka mina nävar om och om igen in i en vägg tills mina knogar blev blodiga och väggen fick hål. Jag vet att det inte hjälper, men det är just det att ingenting hjälper. Jag känner mig utsatt för världens orättvisa och det gör mig så rasande. Jag vill bara skrika rätt ut åt den här jävla hjälplösheten som vi befinner oss i. Jag vill ha ihjäl den! Det låter sjukt, men jag är så jävla arg.

Det är väl mitt sätt att hantera det på, genom ilska. Men jag hatar att vad jag än gör så spelar det ingen roll. Om jag skriker förändrar det ingenting, om jag slår sönder nåt förändrar det ingenting, om jag gråter förändrar det ingenting, om jag pratar med någon förändrar det ingenting. Ingenting jag gör förändrar någonting, så det är klart att man inte orkar göra saker, för det spelar ingen roll om du gör det eller inte, för det förändrar ingenting! Det gör mig så förbannad, att vi alla tvingas stå bredvid och låta den här vidriga förbannelsen till sjukdom härja fritt. Helvete vad arg jag är!

Do not go gentle in to that good night

I tisdags var jag på toppen av världen, men min tur tog slut, även fast jag var så aktsam med att inte slösa med den.

Rage rage against the daying of the light.

Jag var på festival och såg på världen snyggaste och sexigaste man med världens snyggaste och sexigaste man. Det var underbart!

VI har lämnat patrasklivet och avancerat upp oss till ett B&B (praktiskt när vi gillar B&B). T njuter för han säger att han börjar känna sig gammal, sen mummlar han nåt om att han måste raka sig 2ggr om dagen. Jag njuter för att jag inte är så förtjust i människor.

Vi fick visa leg för att komma in i öltältet, kanske är det för att 27-åringar inte ska ha på sig rosa strumpbyxor och korta blommiga klänningar, kanske är det därför jag har det.

En eftermiddag roade vi oss med att leka ”jag har aldrig”- en lek vi båda hatar. Det gick mest ut på att använda det vi visste om den andra emot den, allt för att bli full. Fast det hade vi redan fixat under blixtpokern. Sen satt vi och sjöng!

Vi har det bra!

Inbjudningskorten är klara! Det är intressant att det här är ett av de största besluten i mitt liv, jag ska stå ute på en rauk och se killen jag älskar i ögonen och säga ”ja, det är du som jag ska vara med i resten av mitt liv och det är du som gör det värt att leva”och det enda jag känner är... ingenting. Det känns inte stort, det känns inte farligt, det känns bara som att det är så här det ska vara. Hur skulle det annars vara? Jag antar att det är så det känns när man fattar rätt beslut.

På det sättet är jag vuxen, jag har hittat en plats att sväva över, som är min. Home is where the heart is. Jag antar att jag har hittat hem!

Jag är den mognaste du vet och jag är den omognaste du vet. Är det därför folk har kallat mig komplex och komplicerad? Det mest komiska är att så länge du inte kan ettikera mig och lägga in mig i ett fack är jag nöjd. Det är mitt motto med livet, att inte anpassa mig.

Nu är det mindre än 3 månader kvar och paniken börjar långsamt krypa upp. Det är så mycket som man ska hinna med, så mycket som jag vill ska vara bra. Nej inte bra perfekt! Jag vill att det här ska vara mitt drömbröllop, utan att ha drömt om bröllop. Jag vill att människorna som har varit på vårt bröllop endast ska klaga på skoskav och bakfylla. Jag vill att de ska gå därifrån och tänka ”Åhh så roligt och underbart, precis så ska jag också ha det”. Ja jag vet storhetsvansinne direkt, men sån är jag.

Jag sitter och detaljplanerar bordsdekorationer och festprogram, men har ännu inte fixat vare sig personal eller musik och i natt drömde jag att min bröllopsklänning var ful och svart. Som man kan stressa upp sig. Det är ju bara en klänning, det spelar ingen roll. Men ju mer tid och energi jag lägger ner på att fokusera på små onödiga saker, desto mer slipper jag tänka på det faktum att det inte är säkert att min pappa kan vara där. Men det ska han, jag vägrar acceptera något annat. Vägrar! Jag har vägrat mot verkligheten tidigare och jag kan göra det igen. Som en person en gång sjöng jag ska totalvägra!