fooltheworld

Människor uppskattar mig.

Kommentarer som:

"Nån borde spela in dig och stoppa in det i ett sånt där ljudkort (typ gratulationskort eller julkort som spelar när man öppnar dem) och skicka till folk man inte tycker om."

"Håll käften din schizofrena jävel och sov!" (detta uttrycktes efter att jag efter en hyfsat hård kväll vaknade tidigt och upprepade gånger upplyste andra att min kropp hatar mig)

"Har du några mer störande frågor att ställa eller kan jag få vara i fred nu?"

...förgyller min dag!

Tur att det finns människor som lägger märke till mig.

Jag ska flytta!

Så har det varit helg

Var medbjuden som respektive på en 26-årsfest och efter en hel del klädångest så bestämde jag mig för att i alla fall gå som mig själv, för om jag ändå ska sitta och vara nervös (eftersom jag inte kände någon) så kan jag lika gärna göra det som mig själv. Och sen försöker jag kombinera det med att tänka att det är ingen som bryr sig om mig i alla fall. Hade det varit en vanlig fest så skulle det nog inte ha varit så mycket ångest till dagen efter, men nej det här var en karaoke fest. De människor som hört mig sjunga brukar i regel inte be mig sjunga igen, så vidare de inte är väldigt självmordsbenägna eller bara vill ha det bevisat att deras tillvaro kan bli värre. Jag är alltså tondöv!

Men efter ett alldeles för stort antal öl, skumma drinkar och sett på ett flertal framträdande blev jag övertalad att gå upp. För dum som jag är så hade jag sagt att det enda jag skulle sjunga var Roger Pontare, jag tänkte i mitt idiotiska sinne att de hade nog inte Roger Pontare. De hade Roger Pontare. Jag lyckades i alla fall få med mig en till och stod inför alldeles för många människor jag inte kände och som jag ville göra ett gott intryck på och sjöng när "vindarna viskar mitt namn". Dessvärre så hade ju alkoholen sedan börjat göra sitt och jag sjöng flera låtar efter det. Alkohol...

Jag hoppas bara på att alla andra var minst lika fulla, så att de inte minns så mycket.

Alkohol är verkligen inte bra. Människor börjar minnas gamla saker och blir rädda och försöker förklara, men så blir allt fel. Man förstorar saker som egentligen inte spelar någon roll och man blir rädd. Men det går att reda ut. Det gick att reda ut.

Jag har kanske sextontusenmiljonermiljarder fjärilar i min kropp nu och varje gång jag får en blick från honom, som ser rakt igenom mig och ändå ler, så fördubblas dem. Det känns lite som om jag ska sprängas, så i år vill jag ha en sprängmatta i julklapp.

Idag skiner solen

Visserligen så gör den det varje dag, så egentligen så är det väl inte så speciellt

Men det känns bra

Jag känner mig otroligt omotiverad till allt.

Jag är så orolig för allt. För mig själv, för min pappa. Mest för min pappa. Jag orkar inte ens tänka tankarna om vad som kan komma att hända. Därför tror jag att min kropp typ stängs av, vilket gör att jag är otroligt omotiverad och inte har lust med något. Behöver nog bli räddad!

Nej så illa är det inte, dessutom så är det nog rätt svårt att rädda mig, har lite svårt med människor som kommer nära. Fast jag vill ha dem nära, jätte nära.

"You say that I am just a dreamer
So kill me if I believe
Maybe I don't need a savior
'Cause only I can save myself"

Men vad jag gärna vill ha hjälp med så är det motivationen till självhjälp.

Jag insåg att jag gömmer mig för att inte andra ska lära känna mig

Men jag insåg också att det inte är hela sanningen

Jag gömmer mig så att jag kan gå när jag vill

Fast jag vet inte om något av det här egentligen är sant

Ibland så hittar min hjärna på egna saker som jag tror på, även om det inte är sant

Jag vill inte visa upp mig för jag är så ärrig och skrämmande

Inte så där perfekt som man borde vara

Fast egentligen är det inget fel på mig, jag är bara mer inåtvänd än du

Frågar man så är jag ärlig

Oftast i alla fall

Jag har en miljon masker

Fast jag pratar bara i liknelser

För masker skrämmer mig

Lite som andra människor

Människor som ser på mig

Ser rakt igenom hela skiten och ändå ler

Såna människor är läskiga

För det är såna som jag behöver

Och jag vill ju vara självständig

Sen skrämmer det mig att de kanske kommer att få syn på något av allt det där jag försöker gömma

Och deras leenden kommer att upphöra

Det är enklare att skrämma bort människor medvetet än att de blir skrämda av mitt verkliga jag

Egentligen är jag glad

För jag har det bra

Egentligen

Nu
     kommer

                   äntligen

                                 höststormarna

                                                            jag

                                                                  kan

                                                                        rensa

                                                                                  huvudet

                                                                                                igen




...och cykla i medvind

 fast det går lite lättare att cykla om jag hade haft en cykel...
                                                                     -ett mindre problem

eller rätt stort om man sätter själva cyklingen i fokus

fast jag är ju bara ute efter stormen, allt annat är bonus
och jag är skeptisk till sånt som är bonus

fast det är ju rätt skoj att cykla i medvind, i alla fall om man har en mössa på sig, annars blir det mycket hår.
Jag svamlar...
Höststormarna är här!!!

Jag skulle göra en god gärning.

Fast sen så blev jag lat och tänkte att det ordnar sig nog även om jag inte ingriper. Då satte mitt samvete igång (det ligger oftast lite latent och bara suckar lite grand då och då för att göra sig påmint, jag klarar nämligen av att göra rätt beslut utan att samvetet ska vara där och påpeka allt jag gör. Det är bara ibland då det far upp med blinkande ljus och sirener som påminner betydligt mer om mistlurar och ångest än en trevlig liten glad melodi och bomull) och skrek och förde allmänt oväsen om att jag absolut skulle utföra den här goda gärningen.

Så det är bara att bita ihop och klä på mig, för det regnar ute och det är inte lite det regnar. Tänk er att någon har upphävt gravitationen och allt vatten i alla hav och sjöar har svävat upp i himlen, men så kommer verkligheten på att detta är ju inte möjligt och plötsligt så störtar allt vatten ner!

Så var det - fast värre (det ligger i min natur att överdriva).

Så jag har byltat på mig en massa kläder och ska precis gå ut när jag inser att jag har ingen nyckel och går jag ut så kommer jag inte att komma in igen, eftersom dörrarna låses automatiskt. Jaha, det var den goda gärningen det.

Karmat får vänta att bli uppdaterat till nästa gång. När jag har nyckel och det kanske inte regnar.