Tankar kring kemi
Tydligen så kan vissa forskare bevisa att Gud inte finns, eftersom allting bara är kemi. Allt som sker är endast olika kemiska reaktioner.
Du lyfter din arm - kemisk reaktion
Du andas - kemisk reaktion
Du blir kär - kemisk reaktion
Ja, du fattar bilden.
Allting är kemiska reaktioner, det gör nästan så att jag börjar tvivla på vad som är verkligt. Kan jag ens ha ett medvetande om allt bara är kemiska reaktioner? Det är konstigt, för jag har alltid trott att människan har något själliknande, men om allt bara är kemiska reaktioner så låter det hyfsat otroligt. Det känns lite som om jag befinner mig vid ett vägskäl. Väljer jag den "upplysta" vägen väntar mig kunskap. Fler svar på mina eviga frågor, men samtidigt fler frågor eftersom jag omöjligt nöjer mig med de svar jag får. För är saker och ting egentligen bevisade? Är egentligen inte dagens "vetenskapliga sanning" bara ett stickprov som tillräckligt många människor håller med om? Det är ju inte 100% säkert att det är så.
Den andra vägen jag kan välja är den mer naiva. Den mera fantasifyllda, där jag själv hittar på svaren så de passar mig. Lite som att skapa mig en egen värld, som jag så ofta gjorde när jag var lite. Det låter väl konstigt kan jag tänka mig, men det känns tryggt att kunna lugna mitt evigt skrikande sinne som kräver svar. Svar som jag aldrig tycks få, eftersom jag inte nöjer mig innan jag vet allt och det kommer jag aldrig få reda på. Men det skulle vara skönt att veta allt, tror jag. Som en inre frid skulle sänka sig över en.
Tänk om man skulle kunna se alla de där kemiska reaktionerna som är människor, tankar, känslor, rörelser med blotta ögat. Att allting kring en förvandlades till en kemisk Matrix kod. Hade det ökat min förståelse för...allting? Eller skulle jag vara oförmögen att förstå koden? Jag menar kan man vara smartare än sig själv? Om allting består av kemiska reaktioner, är inte vår hjärna, vår kunskapscenter, bara en massa kemiska ämnen och reaktioner? Och kan man då förstå sig själv, när man egentligen inte borde vara kompetent nog att se bortom sig själv. Är det så att vi kan se enskilda pusselbitar, men inte hela bilden och därför måste gissa oss till vad motivet är?
Jag är i förnekelse
Ska vara modig....
Frågan är bara om jag litar på mig själv?
Jag samlar på mig situationer som kräver beslut
Jag som är usel på att besluta, varför kräver situationen att jag väljer?
Jag har, om jag förenklare det (vilket jag verkligen inte ser någon anledning till att inte göra), två val att besluta mellan.
Vad jag än väljer så inbegriper det andra människor.
Eller mest en
Vill prata om valet, men det är orättvist att göra.
Jag vill inte behöva ångra mig.
Ska jag chansa och hoppa rätt ut och bara hoppas att verkligheten denna gång inte är en betongvägg utan ett mjukt moln som bara tar emot mig oskadd?
människor
Jag kan inte lösa en rubikskub, men jag kan gå efter den
Men det är ju inte bara en dålig egenskap det här, för jag kommer att ta mig till olika ställen. Vem vet tack vare det här så kommer jag kanske gå runt världen. Ge mig bara en rubikskub, så får ni se. Jag kommer att kämpa som attans med den, bli skitsur och slänga den ifrån mig när tålamodet tryter, men sen efter bara en liten stund så kommer envisheten vakna och då kommer jag gå efter kuben och försöka lite igen. Bara för att bli sur när det inte fungerar, kasta den ifrån mig, traska efter den, försöka lite till, bli sur, kasta, gå efter, försöka och så vidare i all oändlighet. På det här sättet så kan jag alltså ta mig överallt i hela världen! Effektivt!
Jag är av en mycket förlåtande natur för jag gillar inte den skånska dialekten egentligen, men varför sitter jag då och lyssnar på Emil Jensen och bara känner att det han säger är rätt. Fast det är kanske mer orden jag lyssnar på? Ja ja vad vet jag. Nu ska jag gå vidare efter min rubikskub. Idag Göteborg imorgon Malmö därefter världen!
