fooltheworld

Malmö

Helgen efter vi hade sett Gud var det dags för nästa stora man i mitt liv. Denna gång packade vi väskorna för att använda upp min julklapp, vilket bestod i två biljetter till Bob Dylan!

I Malmö lät en av killens kompisar oss bo i hennes lägenhet, och det var helt perfekt. Lägenheten låg nära (dock inte på kvällen sen när jag hade skoskav, ont i knät och ville ha glass) och när vi kom hem efter en rätt sen kväll hade hon plockat fram sängkläder och madrasser. Så underbart av henne!

Men en sak i taget. Klockan 9 på lördagsmorgonen gick tåget ner mot Malmö. Denna gång hade vi valt att inte tömma garderoberna utan reste med något lättare packning. Väl framme i Malmö hade vi fått bra vägbeskrivning och hittade relativt lätt till kompisen. Det visade sig att hon bodde väldigt nära en som jag vet i Malmö, så jag hade därför inga större problem att hitta dit sen när vi var själva. Vi kom till lägenheten och hann hälsa lite snabbt på kompisen som dessvärre skulle iväg och jobba, men hon skickade iväg oss till ett socialistcafé (eller nåt liknande). På dörren står det att päls inte är välkommet. Tur att min skinnjacka inte är äkta. Stället var riktigt skönt, även om vi var rätt uttittade, vi stämde inte riktigt överrens med deras övriga klientel. Hade varit schyst med ett sånt ställe i Halmstad, nåt som inte passar in här i Stockholmswannabe staden.

Utanför fiket hände nåt underbart, det fanns en pussruta i Malmö också!!! Underbart. Jag gillar verkligen människor som gör pussrutor, det är så konstruktivt.

Jaja, sen gick vi vidare ner mot stan. Planen var att vi skulle gå förbi systembolaget och sen sitta och bira lite och lyssna på musik. Men eftersom vi inte ville släpa på spriten så valde vi att först gå lite på stan för att sen köpa spriten (någon som misstänker att nåt med den här idiotsäkra planen går fel). Vi driver runt på stan och jag hittar en fin klänning som jag köpte. När klockan är halv tre bestämmer vi oss för att gå hem, så vi kan börja förfesta lite. Det är då det börjar bli jobbigt. Det systembolag vi har på vägen hem är stängt! Klart det krävs en storstad för att systemet ska stänga tidigt. Så typiskt!

Så vi frågar efter hjälp och får en helt underbar vägbeskrivning. "Gå typ några kilometer ditåt" Hur ska vi hinna? Det är otänktbart att vi ska behöva nöja oss med att dricka folköl, vi är så mycket bättre än det (sen att jag satt och förfestade hela fredagen med folköl inför Dundertåget har inget med saken att göra). Så vi börjar gå så fort vi bara kan och när vi äntligen ser huset så blir det ett litet spontanjubel, men det varar inte länge för det är kö in till systembolaget! Vem fan kom på att det skulle var köer in till bolaget? Jag blir irriterad, det ska vara en storstad för att komma på en sån korkad idé. Men vi kommer in och vi får köpa våran öl och vårt vin.

Tillbaka i lägenheten så slappar vi lite och lyssnar på bra musik och bara myser. Sen kollar jag upp hur vi ska göra för att ta oss till Arenan där Dylan ska spela. Det verkar inte alls vara komplicerat, bara ett byte. Men när vi ska åka så finns inte den första bussen med på någon av de busshållplatserna vi är på. Typiskt tänker vi, men va fan vi kan ju gå till den andra, där bytet skulle vara. Så vi går och går. Killen lyckas föreviga en falafelkiosk, så han är nöjd. Så kommer vi fram till Värnhemstorget, där man skulle byta buss, tror ni bussjäveln går därifrån? Nej det gör den inte. Panik utbryter, eftersom vi inte har så mycket tid på oss. I panik börjar vi ringa efter taxis och alla svarar att de inte har tid med oss. Vad fan är det för fel på Malmö, tänker jag och gör planer att jämna stan längs med marken.

Till slut så kommer det en taxi och tar oss till Dylan. Vi kommer fram precis lagom i tid och det visar sig att min biljetter var goda för en parkettplats!!! Konserten är riktigt bra. Dylan spelar några gamla klassiker i ny tappning, men när han tar fram munspelet är det så underbart. Jag börjar till och med gråta vid ett tillfälle för det är så fint.

När konserten är slut så inser vi att Malmö arena verkligen är ett jävla skitställe när man ska ta sig därifrån. Det är helt omöjligt och det kommer inga bussar och alla taxis blir tagna direkt. För att göra vistelsen mitt ute i ingenting bättre så börjar det regna. Så vi väntar och väntar och väntar och till slut kommer äntligen bussarna, men de blir ju så fulla, så det dröjer ett bra tag innan vi äntligen kommer därifrån. På bussen in till stan är jag så trött och funderar på om jag ska gå hem och sova, medans killen och hans kompis går och dansar. Men efter att ha fått i mig mat så känner jag mig fit for fight igen och det blir dans på KB hela kvällen. En riktigt kul kväll!

Dagen efter får vi en hur god frukost som helst serverad, innan det är dags för oss att bege oss hemåt. Det är en helt underbar dag i Malmö, med solen som skiner och det är riktigt skönt. På tåget hem somnar killen så jag roar mig med att ta kort på honom som jag sedan skickar till hans mobil för att få uppmärksamhet. Min mognadsutveckling har verkligen stannat.

Så för att summera helgen:

Kattallergi, pussruta, vänstercafe, han, jag, Dylan, värdelös kollektivtrafik, skit taxis, systembolag, musik, dans, ny klänning, sol, sova nära på en 90cm madrass, familjebiljett, kärlek.

Eftersom det nu var ett tag sen så tänkte jag att det nu var dags att återigen skriva ner lite när det i alla fall äntligen har hänt lite mer som är utöver det vanliga.

Helgen den 20-22 mars var det två glada människor som hade Thåström biljetter i sina händer och bestämde sig för att göra en hel helg över det hela. Så efter en dels intensivt letande hittade vi hotell och hade nu bokat in en kärleksweekend i Göteborg!

De planer vi hade för helgen var enkla: THÅSTRÖM och köpa skor. Allt annat som gick att trycka in detta pressade tidsschema var bonus. Skönt när man är på samma våglängd i ett förhållande.

Helgen blev dock något mer innehållsrik och killen fick återigen uppleva min extrema goda planering där man i lugn och ro långsamt kan ströva runt på gatorna utan stress. Nej det var ju inte riktigt sant, eftersom helgen mest gick ut på att springa efter kollektivtrafiken, då jag inte är allt för duktig på tidsplanering.

Men vi tar det från början.

Två dagar innan vi skulle åka till Göteborg insåg vi att det skulle bli väldigt stressig att ta tåget och hinna till hotellet innan spelningen och sen dit, men om vi bara skyndade oss extremt mycket skulle det fungera. Det var en väldigt hoppfull plan, men vi höll oss rätt länge till den, tills jag insåg att Thåström började 19:30 och att det inte var insläpp den tiden. Redan där föll all planering. Lyckligtvis lyckades vi lite snabbt hitta plan B, vilket innebar att vi fick ta bilen.

Kvällen innan innebar att vi skulle packa, vilket började ganska seriöst att jag provade vilka kläder jag skulle kunna tänka mig, men slutade med att vi båda typ tog halva garderoben med oss. Vi skulle ju ändå åka bil och då fick vi ju plats. Dessutom så känns det alltid bättre att man kan flytta över besluten över klädvalet till en annan gång.

Fredag: Vi kom ut på vägarna tidigare än beräknat eftersom killen hade varit effektiv på jobbet och därmed kunde sluta tidigare. På vägen till Göteborg så lyssnade vi på Thåström och dansade robotdans till alla förbipasserande bilar. Det är väldigt roligt, allra helst när det är få som är så kassa på robotdans som jag är.

Vi anlände till hotellet i rätt bra tid och efter lite strul med incheckningen, vi hade tydligen fått 2 rum i 2 nätter, fast vi är ju inte gifta så det kan ju vara hotellets moralpredikan till oss. Men det ordnade upp sig och vi kom upp på rummet, satte på lite musik och öppnade varsin öl. Lugnet infann sig till glad popmusik och alkoholens ljuva inverkan. Efter 2-3 klunkar kom Malin på att det kanske skulle vara lite intressant att kolla upp när bussen gick för att vi skulle hinna in i tid till Thåström. Så jag läser på pappret och inser att vi har 4 minuter på oss att ta oss till bussen för att kunna komma i tid till Thåström.

Så vi kastar oss iväg och får springa en bit för att hinna till bussen. Väl på plats kan vi ta det lugnt och njuta av den medtagna ölen. Framme vid Valand skulle vi, enligt mitt utskrivna papper över förbindelser, vänta i 12 minuter på spårvagnen. Jag börjar säga till killen att vi kanske kan gå istället, för det tar lika lång tid, när jag får se att spårvagnen är kvar. Så återigen skriker jag spring och vi får skrattande rusa till den. Hinner precis i tid.

Väl framme dricker vi en öl och sen börjar den där jobbiga tiden, då man ska vänta innan Han dyker upp på scenen, under den tiden hinner vi gå på toaletten och vilja gå igen. Öl är väldigt gott, men det är mycket negativa effekter med det också. Till slut kliver Han då upp på scenen. Snyggare än jag hade föreställt mig och sjunger med sin underbara röst den ena vackra låten efter den andra. När Han plockar upp munspelet inser jag att jag är kär!

Vet inte hur länge konserten håller på, men det känns inte tillräckligt. Det är så många fler låtar som jag vill att han ska framföra, typ alla han någonsin gjort. Men den tar slut och det känns väldigt bra när man går därifrån, även om jag fortfarande ville höra mer.

Planen är nu att vi ska ta oss till Masthugget, för att träffa några av mina gamla arbetskolleger. Så när vi kommer fram till Brunnsparken och lyckas hitta den bussen vi ska åka, så har vi en minut på oss att hitta hållplatsen. Hittar bussen innan jag hittar hållplatsen, så vi får återigen springa. Killen har vid det här laget slutat att vara förvånad, utan är väldigt duktig på att utföra orders som skriks till honom. "SPRING!"

Framme vid Masthugget gör vi som Malin (det vill säga jag) alltid gör. Frågar första bästa människa vart jag ska. När det kommer några tjejer emot mig så tycker jag att någon av dem borde veta vart vi ska.. Svaret jag får är "Vi är bara 15, vi vet inte var det finns några pubbar". Jag visste i alla fall var uteställena låg i mitt område när jag var 15. Men jag är ju rätt allmänbildad! Vi hittar i alla fall dit och blir hjärtligt mottagna av mina underbara före detta arbetskolleger. Insåg hur mycket jag saknar dem och stämmningen på jobbet. Men men nu går vi vidare. Det blir en ganska kort kväll, för vi var ju tvugna att spara energi till morgondagen.

Dagen efter masar vi oss ner till frukost och ett kort ögonblick drabbas vi av ett litet litet skuldanfall men som snabbt utbyts mot ett hysterisktskrattanfall. Anledningen är att det sitter ett gäng ungdomar och diskuterar hotellets lyhördhet. Tydligen hade ett par kommit hem mitt i natten och spelat hög musik och sedan hållit på och "gängat" (det var faktiskt det ordvalet killen hade) hela natten. Det hade varit synd om människorna om det inte hade varit såna där vedervärdiga telefonförsäljare som man ser ner på så fort man får syn på dem (det är ju ett levene det med, men de behöver ju inte vara så dryga och jobbiga och påstridiga). Jaja jag skulle kanske ha lidit med dem om även jag hade drabbats av oljudet, men musiken var så hög i vårt rum så jag hörde inget av den påstådda aktivitet som störde de andra hotellgästerna.

Sedan beger vi oss in till stan, för nu skulle det köpas skor. Vi strövade fram och tillbaka på Göteborgsgator i jakt på de perfekta skorna - de är lila! Sen på eftermiddagen hade vi bokat tid för att bli sminkade och fotograferade. Det var något som verkligen tog lång tid, men vi blev väldigt snygga. Killen lyckades få till sin sminkning utan att sa gay ut. Så vi blev väldigt snygga och häftiga. Efter en hel dag på stan, åkte vi tillbaka till hotellet för att byta om och dricka lite öl. Väl ombytta drog vi in till Sticky fingers. På bussen hittade vi några småtjejer som hade blandat ihop en häxbryggd som vi drack av blandat med våra egna medhavda öl. Jag kände mig ung igen.

Väl på Sticky fingers kändes det som vanligt igen. Jag och Tobbe själva på dansgolvet och bara vi som önskade låtar. Bandet som spelade senare på kvällen var Suburban kids with biblical name och var helt okej. Jag gillar verkligen att gå ut med min pojkvän, vi har så otroligt kul hela tiden. Vi är två extremt självcentrerade människor när vi är ute och har druckit lite, vilket gör att det är nästintill omöjligt att få kontakt med den andre när vi är ute. För min del är det bara "Malin, Malin, Malin", men eftersom vi är likadana så är det ingen som störs av det. Inte allt för mycket i alla fall.

Dagen efter var vi lite sega, men lämnade hotellet redan vid elva tiden och därmed var vår Göteborgsvistelse över. Det var en fantastisk kärlekshelg, som inte gjorde underverk med vår förmåga att vara ifrån varandra. Jag är kär!