Jag saknar mig själv

ag håller på och läser en bok som gör mig arg, ledsen och förbannad. Jag känner bara hur jag vill engagera mig mot alla de här orättvisorna. Jag kan inte förstå varför folk inte orkar engagera sig mer i det som är fel.

 

Men å andra sidan, vem är jag att döma. Anledningen till varför jag läser boken är för att jag inte orkade gå och slå på TV:n och boken var det som låg inom räckhåll. Så mitt engagemang sträcker sig heller inte så långt. Allra helst inte när man tänker att anledningen till varför jag inte borstar håret varje dag är för att det kräver engagemang.

 

Jag vill men orkar liksom inte, engagera mig alltså, att håret är oborstat bekymrar inte mig så mycket.

 

Just nu är allt kaos och jag är helt vilse, fast jag vet inte ens om kan kalla det vilse om man inte ens vet vart man ska. Jag befinner mig som vanligt nedanför ett enormt oöverstigligt bergskedja och tänker att nu, när som helst kommer det som jag har letat efter dyka upp och rädda mig från min situation och mig själv. (för att göra texten lite mindre tung, lägger jag in ett citat från en låt:

”Vart jag min i världen vänder står jag här med tomma händer, letar efter något som kan rädda mig”, så nu blev det väl trevligt?)

Men det funkar ju inte så och det vet jag. Det kommer inte dyka upp ett idiotsäkert tecken som är helt omöjligt att missa. Det är samma jävla skit igen, vänta ut. Låta tiden slipa ner alla vassa kanter och jämna ut marken och sen kunna gå vidare. Det finns ingen stege som på nåt mysteriskt sätt kommer att dyka upp, inget rep kommer att bli nerkastat för att hjälpa mig över kanten, ingenting. Men vem har tid att vänta på att tiden ska ha sopat bort alla hinder?

 

Så som vanligt så får jag klättra över det där jävla berget själv och det gör mig så trött och förbannad, för jag kan inte klättra och för att jag trodde att denna gång skulle jag i alla fall ha skyddsutrstning. Men den svek och sviker. Så det är jag och berget. Förstår inte varför jag är förvånad, jag har ju klättrat över det så många gånger förr, så varför skulle denna gång vara något annorlunda?

 

Så peppad som fan ger jag mig av, och ska klättra över det här jävla berget, igen. Och när jag står på toppen, så hoppas jag att det är fin utsikt så jag kan se vart jag ska bege mig sen. Fatta vad sur jag blir om det är dimmigt på toppen. Jag tänker inte ens tolerera ett lät dis. Det ska vara kristallklart när jag har tagit mig igenom det här själv!

 

Man kan lätt hamna i svarta hål.

En del hamnar man i när marken under ens fötter plötsligt försvinner och man hade ingen aning om vad som hänt

En del ser man på långt avstånd och sakta sugs man närmare och närmare

En del hoppar man i frivilligt

 

Att hoppa ner frivilligt i ett svart hål är idiotiskt, de flesta som gör det fattar kanske inte att de har gjort det, förrän efter ett tag. Då de inser att de kommer ingenstans och det enda de kan göra är att älta sina misstag om och om igen.

 

Just nu har jag inga svart hål så nära, jag har ett som jag försöker hålla på avstånd, för jag vill inte ner i det. Det cirkulerar omkring mig och försöker skrämma mig, men jag skriker och svär åt det och då backar det undan. Det är nämligen så att de svarta hålet är inte starkare än jag och det vet jag om.

 

Dessutom glider jag runt på ett vitt moln just nu. Idag är det 8 dagar kvar innan jag ska gifta mig!

Jag kommer mest troligen vara världens vackraste brud och det säger jag inte för att skryta. Kärlek gör en vacker. Glädje gör en vacker. Leenden gör en vacker. Säkerhet gör en vacker. Och jag har alla dessa ingredienser.

 

 

 

Jo och för er som frivilligt hoppar ner i svarta hål, ta med er en stege!

Så nu är det exakt en månad och en dag kvar tills jag ska gifta mig och jag vet ännu inte vad jag ska ha för efternamn. Det känns som om jag borde veta det. Jag har skrivit en mycket fin dikt om detta:

 

Det är så svårt att veta,

Vad jag nu ska heta,

Ett annat namn

För en given famn

Ska det vara ditt eller mitt

Eller mitt eller ditt

Fördelar för den ena

Nackdelar, shit vi börjar bli sena

Tiden går försvinner fort

Det är så mycket som borde ha gjorts

Nervositeten en ständig följeslagare

Att hinna, inte att hitta nån fagrare

Att säga JA var det enda möjliga svaret

Att se in i dina ögon och veta att det är du nere vid havet

Men det kunde att tagit slut

För att trä pärlor var inte din grej och du bad mig veta hut

Men baby det har alltid varit du

Till och med förevigt nu

Det är dig jag gillar allra mest

För det är vi som är allra bäst

Men det är ju så svårt att veta

Vad är det nu jag ska heta

 

Man skulle kunna tro att jag har mycket fritid. Men nej, jag gillar bara nödrim.

 

Den 1/8 blev jag möhippad, det var en chock. Jag var bakis som bara den och blev chockad. Grät i nån minut. Jag är tuff så...

Jag fick klättra på väggar, gå balansgång, fundera på kluriga saker och krypa. Sen fick jag på mig en prinsessklänning och gick på stan. Sen blev jag inknuffad i en bubbla och utkastad på vattnet, sen fick jag sälja saker och vinka till folk och ställa upp på fotografier. Sen fick jag äckliga erbjudanden sen drack jag öl. En mycket bra dag, trots att klänningen kliade mer än vad som är tillåtet enligt lag.

 

Annars är det huset fullt varje dag, vilket innebär att jag inte hinner med nåt av allt det där som ska hinnas med till det dära viktiga som kommer att äga rum om en månad och en dag. Jag är stressad, börjar få svårt att sova. Det är mycket nu. Vi kombinerar med att T har skaffat sig nytt jobb. Blir för enkelt annars.

 

Jag är arg på människor som tackar nej. När de gör det av fel anledning. Jag skulle vilja bränna broar, fast det är inte mina broar att bränna. Så jag kanske inte ska bränna dem, men å andra sidan hur normalt är det att ens respektives alla vänner gillar en? Jag tar med mig en tändsticksask tills nästa gång vi ses, ifall att...

 

har jag stått på en hög höjd och tittat ner

 

har jag klammrat mig fast på klippkanten

 

har jag vandrat runt vilsen i skogen

 

har jag varit ute på djupt vatten

 

har jag varit helt ute och cyklat

 

 

 

 

Med ett stort leende

Att komma hem till blommor och konsertbiljetter måste vara lycka

 

Att prata med någon som ibland känner av hopplösheten måste vara helvetet

 

Jag dansar på en balansbräda för tillfället. Eftersom jag gör det mentalt så är det lika bra att göra det på riktigt, så här står jag och dansar och lyssnar på Shout Out Louds och balanserar

 

Jag är bra på att dansa, det är inte klokt hur bra jag är på det. Jag har till och  med fått komplimanger för hur bra jag är på att dansa. Fast bara av de som förstår och ni är fan inte många

 

som förstår

 

Så kom beskedet:

Cellgiftet skadar mer än vad det hjälper

Det är slut på behandlingarna

Det finns inget att göra

Cancern är obotlig

 

När min mamma berättade det för oss dog hon veckan efteråt.

 

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

 

Jag har inte förstått det här än, eller i alla fall inte vad det innebär. Jag tänker att han kan ju leva länge ändå, men det är ju för att jag orkar inte ta tag i saker och ting. Jag orkar verkligen inte.

 

Efter att ha pratat med pappa, vilket var ett trevligt och emellanåt roligt samtal, så försökte jag titta på en film, en tecknad sådan. Det gick rätt bra men sen när filmen var slut så brast det för mig. Jag grät och grät och grät. Sen slutade jag med det och rykte upp mig, för att minuterna sedan sitta på golvet och gråta igen. Sen tänkte jag att här på golvet gör jag ingen nytta så jag började fixa med maten och efter ett tag så bröt jag ihop igen. Ja och så höll det på. Satt på toalettgolvet och grina när T kom hem och efter det så slutade jag. Tycker inte om att gråta när andra är i närheten. Så vi åt lite mat och gick och hyrde en tecknad film och åt choklad. Det  hjälpte lite, i alla fall för stunden.

 

Men herregud, jag är så arg! Jag är så förbannad och vansinnig. Skulle vilja slå sönder allt jag ser, skulle vilja banka mina nävar om och om igen in i en vägg tills mina knogar blev blodiga och väggen fick hål. Jag vet att det inte hjälper, men det är just det att ingenting hjälper. Jag känner mig utsatt för världens orättvisa och det gör mig så rasande. Jag vill bara skrika rätt ut åt den här jävla hjälplösheten som vi befinner oss i. Jag vill ha ihjäl den! Det låter sjukt, men jag är så jävla arg.

 

Det är väl mitt sätt att hantera det på, genom ilska. Men jag hatar att vad jag än gör så spelar det ingen roll. Om jag skriker förändrar det ingenting, om jag slår sönder nåt förändrar det ingenting, om jag gråter förändrar det ingenting, om jag pratar med någon förändrar det ingenting. Ingenting jag gör förändrar någonting, så det är klart att man inte orkar göra saker, för det spelar ingen roll om du gör det eller inte, för det förändrar ingenting! Det gör mig så förbannad, att vi alla tvingas stå bredvid och låta den här vidriga förbannelsen till sjukdom härja fritt. Helvete vad arg jag är!

 

Do not go gentle in to that good night

 

I tisdags var jag på toppen av världen, men min tur tog slut, även fast jag var så aktsam med att inte slösa med den.

 

Rage rage against the daying of the light.

Jag var på festival och såg på världen snyggaste och sexigaste man med världens snyggaste och sexigaste man. Det var underbart!

VI har lämnat patrasklivet och avancerat upp oss till ett B&B (praktiskt när vi gillar B&B). T njuter för han säger att han börjar känna sig gammal, sen mummlar han nåt om att han måste raka sig 2ggr om dagen. Jag njuter för att jag inte är så förtjust i människor.

Vi fick visa leg för att komma in i öltältet, kanske är det för att 27-åringar inte ska ha på sig rosa strumpbyxor och korta blommiga klänningar, kanske är det därför jag har det.

En eftermiddag roade vi oss med att leka ”jag har aldrig”- en lek vi båda hatar. Det gick mest ut på att använda det vi visste om den andra emot den, allt för att bli full. Fast det hade vi redan fixat under blixtpokern. Sen satt vi och sjöng!

Vi har det bra!

Inbjudningskorten är klara! Det är intressant att det här är ett av de största besluten i mitt liv, jag ska stå ute på en rauk och se killen jag älskar i ögonen och säga ”ja, det är du som jag ska vara med i resten av mitt liv och det är du som gör det värt att leva”och det enda jag känner är... ingenting. Det känns inte stort, det känns inte farligt, det känns bara som att det är så här det ska vara. Hur skulle det annars vara? Jag antar att det är så det känns när man fattar rätt beslut.

På det sättet är jag vuxen, jag har hittat en plats att sväva över, som är min. Home is where the heart is. Jag antar att jag har hittat hem!

Jag är den mognaste du vet och jag är den omognaste du vet. Är det därför folk har kallat mig komplex och komplicerad? Det mest komiska är att så länge du inte kan ettikera mig och lägga in mig i ett fack är jag nöjd. Det är mitt motto med livet, att inte anpassa mig.

Nu är det mindre än 3 månader kvar och paniken börjar långsamt krypa upp. Det är så mycket som man ska hinna med, så mycket som jag vill ska vara bra. Nej inte bra perfekt! Jag vill att det här ska vara mitt drömbröllop, utan att ha drömt om bröllop. Jag vill att människorna som har varit på vårt bröllop endast ska klaga på skoskav och bakfylla. Jag vill att de ska gå därifrån och tänka ”Åhh så roligt och underbart, precis så ska jag också ha det”. Ja jag vet storhetsvansinne direkt, men sån är jag.

Jag sitter och detaljplanerar bordsdekorationer och festprogram, men har ännu inte fixat vare sig personal eller musik och i natt drömde jag att min bröllopsklänning var ful och svart. Som man kan stressa upp sig. Det är ju bara en klänning, det spelar ingen roll. Men ju mer tid och energi jag lägger ner på att fokusera på små onödiga saker, desto mer slipper jag tänka på det faktum att det inte är säkert att min pappa kan vara där. Men det ska han, jag vägrar acceptera något annat. Vägrar! Jag har vägrat mot verkligheten tidigare och jag kan göra det igen. Som en person en gång sjöng jag ska totalvägra!

 

Killen min har många egenskaper som jag i vanlig fall blir tokig på när människor har, men när han visar/berättar/säger så gör det mig ingenting. Jag skiter i alla hans "dåliga" sidor för det är ändå helheten jag är ute efter. Killen kan säga saker som om det hade varit någon annan hade jag förlorat en stor respekt för personen, men för honom så behåller jag den. Det är kärlek och respekt och en själsfrände och en förmåga att se bortom.

Men när någon annan människa går runt och säger "jag är snäll" blir jag tokig. Hur kan någon veta att den person de pratar med uppfattar dem som snäll?

Lätt imponerade människor stör jag mig också på.

Killen är mycket intresserad av musik. Han kommunicerar via musik och därför är det väldigt viktigt för honom med musik. Han blir imponerad av andras musikkunskaper och vill mer än gärna briljera med sina musikkunskaper. Det hade gått bra. Tjejer blev imponerade av hans kunskaper och engagemang. Försökte härma honom, anpassa sig och sen kom jag. Jag som knappt blir imponerad av en lyftkran som kan göra graciösa baklängesvolter samtidigt som den nynnar på Marseljäsen och mimar scener från Kafkas Slottet. När killen berättade om det nya bandet som skulle bli hur stora som helst, hade jag hört dem 1,5 år innan. När han berättade om en låt som inte ens gick att hitta på Youtube, hade jag skivan. När han berättade nåt om något band han gillade så om jag inte redan visste det så fick han inte önskad effekt. Men visst han vet mycket mer än mig när det gäller musik, men det imponerar inte på mig. Jag är inte så lättimponerad och blir lite irriterad på folk som blir det, förutom killen då.  Antagligen är det nåt fel på mig, det brukar det vara, men det förändrar inte det faktum att få saker imponerar på mig.

Men seriöst vad är det för människor som blir imponerad av ens musiksmak? Det är ju självklart att folk tycker att jag lyssnar på bra musik för jag har ju bra musiksmak!

Nåt som jag däremot irriterar mig på med killen är hans sätt att tro att vissa band bara är hans, att det bara är han som har en historia till musiken.

Egentligen så stör jag mig på det mesta, men mest dig.

Jag trodde att jag skulle få slippa av det, naivt av mig, men jag trodde verkligen det.

Men den började växa aggressivt. Det spelar ingen roll vad jag gör för den där jävla cancern äter sig in i min pappa.

Jag hatar den jag hatar den jag hatar den Jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den jag hatar den

Men det spelar ingen roll, för inget jag gör spelar någon roll

Så varför jag valde att inte slå sönder glaset kan man fråga sig, för han blir ju inte frisk vare sig jag slår sönder det eller låter det vara helt.

Så varför jag valde att inte skrika sönder min hals och mina lungor kan man fråga sig, han blir ju inte frisk vare sig jag skriker eller inte.

Ibland vill jag bara ge upp, men det spelar ju ingen roll vad jag gör..

Att alltid ångra sina beslut, nästan redan innan man tagit dem. Det är min lott i livet. Jag tycker tillvaron är bäst när den händer. När man inte planerat hur det ska bli, men samtidigt tycker jag inte om när dåliga saker händer, för det gör de med. Men så fort jag måste fatta beslut blir jag rädd. Spelar ingen roll hur litet och obetydligt det än må vara, det bidrar till ånger.

Egentligen inte så mycket över själva valet, utan det jag valde bort.

Nu omsatte jag precis mitt val i något fysiskt och valet kändes helt rätt. Mitt val betyder en bröllopsklänning. Tänk vad några minuter kan göra. Borta är mina reträttplaner, som oftast är mer genomtänkta än beslutsplanen och det känns bra. Konstigt det där med mej.

Jag ska gifta mig och det är ett val jag inte ångrar, eller ens har tvekat över. Det är det som är det fina med val som är rätt. Det finns inget "tänk om".

Jag har ett jobb där jag träffar mycket folk och människor pendlar från att vara otroligt intressanta varelser till världens tråkigaste individer. Människor som pratar oavbrutet om en eltandborste de precis köpt och människor som ivrigt lyssnar på någon som visar upp sin nyköpta eltandborste. Det är något som ger ett visst mått av intresse. Inte för att det är intressanta ämnen, utan mer gruppdynamiken. Andras människors intresse. Men sen kommer det där tråkiga. Utanförskapet. Han som vill in, men inte kan förmå sig att låtsas att han finner eltandborsten intressant och vill istället verka lite lagom cool och säger nåt vettigt "det måste vara din första eltandborste eftersom du verkar så otroligt imponerad av den". Om några år kommer han att ha hittat rätt i livet och bli uppskattad för såna kommentarer, men nu var det bara platt fall och gruppen hånade honom, tills han kände sig tvingad att lämna gruppen.

Jag är äldre nu och har hittat mig själv och låter inte mig själv bli nertryckt av såna kommentarer. Men jag hade blivit det för några år sedan och jag har blivit det. Men jag har aldrig visat det, det var väl något som man aldrig ville ge någon annan, nöjet att visa att de hade lyckats såra en. När människor träffar mig idag, kan de kanske bli förvånade över hur jag beter mig mot dem. Fullständigt ignorerande och bara om jag måste säga nåt till dem så blir det kort och så elakt som möjligt. De människorna kanske inte ens förstod att de sårade mig, för jag visade inget. Men jag förlät dem heller inte.


Jag undrar vad som kommer att hända med killen som inte passade in? Är det hans lott i livet att inte passa in, eller kommer han bli mer accepterad, eller kommer han bara att anpassas in i massan? Vem vet, jag studerar bara människor.

Är det så att ju mindre jag bryr mig om människor, desto mer bryr jag mig om dig?

Lev väl

Jag känner mig vissa dagar övertygad om att allting kommer att gå åt helvete, att det inte är meningen att jag för en bråkdel av en sekund ska kunna känna mig trygg och säker. För så fort någonting börjar kännas bra och säkert, då går det käpprätt åt skogen. Och det är så jobbigt för jag blir lika förvånad varje gång, trots att det upprepas hela tiden och om det finns något jag borde vara säker på så är det just att det kommer att gå åt helvete förr eller senare. Det är precis som om det finns nån sorts spärr som sätter in och säger "Jaha nu har du visst varit säker i en månad och så kan vi inte ha det".
Den här lugnande känslan som man hade är helt hållet bortblåst, kvar har man panik och en vidrig känsla av att man inte har någon kontroll och att den riktningen man färdas åt går rakt åt helvete.

Att jag alltid kommer tillbaka till den känslan är ett faktum, men istället för att gräva ner mig i det valde jag i dag (helt mot min natur) att vända den till något positivt. För om allting som är bra slutligen går åt helvete, så måste det ju ändå betyda att det blir bra igen sen, för att återigen gå åt helvete, för att bli bra igen osv.

För det är ju så upprepande mönster beter sig, för att någonting ska kunna gå åt helvete, så måste det ju vara bra från början annars hade man ju inte reagerat på det.
Så saker och ting kommer att ordna upp sig, kanske inte inom en överskådlig framtid bara, men det känns lugnande på något sätt.

Jag stör mig på så mycket, men allra mest saker som händer mig. Det stör jag mig riktigt mycket på. Allra helst när jag inte kan se någon anledning till det. Hade saker och ting haft bättre anledningar till varför de hände, så skulle jag antagligen störa mig på det med, men då hade jag inte haft en anledning till att störa mig på det, utan bara varit gnällig. Nu har jag en anledning till att bli störd, eftersom saker som händer inte verkar ha någon anledning, betyder det då att jag har rätt?

(Sen vill jag bara flika in att vissa saker verkar kanske ha en anledning, men om jag inte tycker den är bra så räknas det som om saken inte hade någon anledning.)

Hmm jag kanske gjorde rätt i att bara skriva dagbok och gömma den under madrassen där ingen kunde dömma min tankar? Fast det är ju inte så att jag bryr mig om vad andra tänker, så jag har nog fattat ett beslut.

Att göra något snällt mot andra, som inte nödvändigtvis är något snällt mot en själv, kan det i slutändan ändå bli något snällt mot en själv?

Jag är skeptisk, men det är nog mitt default läge.

Jag tänker för mycket, man ska bara köra på och inte göra saker så avancerade, för börjar man fundera är det kört.
Så då är det kört, eftersom jag skriver om det och då är det väl verkligen att göra något avancerat av det.

Det är tidsmängden som gör det avancerat och svårt, inte längre spontant och så ingen kontroll. Usch tveksamhet, vill inte göra något jag ångrar även om det gör andra gott. Självisk, ja visst. Men ibland bränner själviskhet färre broar än falsk gemensamhetstänk.

Vi får se, blir det spontant så blir det.
Blir det för avancerat så blir det inte.

Överanalyserande kärring.

Uppförstorat? Ja verkligen. Typiskt mig, dramaqueen.

Lev väl

Min T är inte min första pojkvän, men han är min första på så otroligt många andra sätt. I princip allt är positivt, men det finns även saker som är väldigt negativa. T är den första killen som jag är svartsjuk på. Irriterande svartsjuk på. Anledningen är väldigt enkel. T är den absolut snyggaste killen som finns och är alldeles för snygg för mig. Man brukar prata om att man inte spelar i samma liga. Jag tror inte ens att jag och T spelar samma spel.

Man tycker ju att nu när vi snart ska gifta oss så borde jag ju ha fattat att han verkligen gillar mig och tycker om mig. Och det gör jag, tills nåt grönt slemmigt och äckligt, dyker upp och säger saker i mitt öra. Det är dumt att jag lyssnar mer på det än på killen som säger motsatsen. Kanske för att osäkerheten kommer inifrån och det är en röst jag är van med, medans kärleksförklaringar kommer utifrån. Men sen har jag alltid gått min egen väg, även om jag på förhand har vetat att den inte har varit den bästa väg att gå.

Det finns nåt ordspråk där man säger att någon dansar efter sin egen pipa, och det skulle man verkligen kunna säga om mig. Jag dansar bara till mig själv även när det är ren och skär idioti. Gör det mig till en idealist, stark i mina ideal som vägrar att böja sig eller gör det mig bara till en idiot?  För jag menar vem är så dum och lyssnar på den negativa rösten i första hand?

Att vara en "antingen eller" människa är inte något man väljer, för det vore oerhört korkat eftersom det utesluter så mycket, men det är det jag är. Antingen så gör jag det på mitt sätt eller så gör jag det inte alls. Att göra saker på mitt eget sätt är inte en provokation eller en kvardröjd tonårsrevolt, det är jag. Svårare än så är det inte, inte heller enklare.

Visst hade saker varit enklare om jag bara hade lyssnat på killen när han säger att jag är den vackraste kvinnan han någonsin mött, och kunnat utestänga ljudet från osäkerheten som rosslar i mitt huvud. Men det är ju inte så det fungerar. Antingen så lyssnar jag, eller så gör jag det inte. Och lyssnar jag då lyssnar jag på allt. Så sluta inte säga saker, för det tror jag inte att osäkerheten kommer att göra.