Att leva mellan tvära kast
Jag känner mig vissa dagar övertygad om att allting kommer att gå åt helvete, att det inte är meningen att jag för en bråkdel av en sekund ska kunna känna mig trygg och säker. För så fort någonting börjar kännas bra och säkert, då går det käpprätt åt skogen. Och det är så jobbigt för jag blir lika förvånad varje gång, trots att det upprepas hela tiden och om det finns något jag borde vara säker på så är det just att det kommer att gå åt helvete förr eller senare. Det är precis som om det finns nån sorts spärr som sätter in och säger "Jaha nu har du visst varit säker i en månad och så kan vi inte ha det".
Den här lugnande känslan som man hade är helt hållet bortblåst, kvar har man panik och en vidrig känsla av att man inte har någon kontroll och att den riktningen man färdas åt går rakt åt helvete.
Att jag alltid kommer tillbaka till den känslan är ett faktum, men istället för att gräva ner mig i det valde jag i dag (helt mot min natur) att vända den till något positivt. För om allting som är bra slutligen går åt helvete, så måste det ju ändå betyda att det blir bra igen sen, för att återigen gå åt helvete, för att bli bra igen osv.
För det är ju så upprepande mönster beter sig, för att någonting ska kunna gå åt helvete, så måste det ju vara bra från början annars hade man ju inte reagerat på det.
Så saker och ting kommer att ordna upp sig, kanske inte inom en överskådlig framtid bara, men det känns lugnande på något sätt.
Jag stör mig på så mycket, men allra mest saker som händer mig. Det stör jag mig riktigt mycket på. Allra helst när jag inte kan se någon anledning till det. Hade saker och ting haft bättre anledningar till varför de hände, så skulle jag antagligen störa mig på det med, men då hade jag inte haft en anledning till att störa mig på det, utan bara varit gnällig. Nu har jag en anledning till att bli störd, eftersom saker som händer inte verkar ha någon anledning, betyder det då att jag har rätt?
(Sen vill jag bara flika in att vissa saker verkar kanske ha en anledning, men om jag inte tycker den är bra så räknas det som om saken inte hade någon anledning.)
Hmm jag kanske gjorde rätt i att bara skriva dagbok och gömma den under madrassen där ingen kunde dömma min tankar? Fast det är ju inte så att jag bryr mig om vad andra tänker, så jag har nog fattat ett beslut.
