17:00 måndag en vanlig vardag; rosé på balkongen
Nåväl, veckan i sig (alltså förra veckan) var bra. På onsdagen var det återträff för Måstrion och uppvisning av respektiven. Det var väldigt trevligt och jag insåg att jag har saknat mina vänner. Återträffen var i form av en middag i min namnes hem. Kvällen var mycket lyckad och trevlig och det enda som egentligen saknades var lite dans! Måstrion har en alldeles egen dans som kan få många att bli extremt avundsjuka.
Dagen innan midsommar bar det sig inte bättre än att Morrissey skulle spela i Borås. Kollektivtrafiken till Borå är under all kritik, nästan lite som den i Malmö. Så det bar sig inte bättre än att killen fick ställa upp och vara nykter för att kunna framföra motorfordonet. Detta var en mycket srot uppoffring, inte bara för att vi skulle på konsert, men även för att han skulle träffa en massa av sina gamla vänner som skulle ha festat i åtskilliga timmar och dessutom så var det hans första semesterdag. Jag tyckte lite synd om honom när jag drack mina starköl under konserten.
På jobbet skulle jag bara jobba till klockan 14 denna dag, så det var gott om tid för mig att hinna hem och byta om och göra mig i ordning och till och med vila lite. Men som jag tidigare har konstaterat så är det här med mig och planer ingen vidare bra kombination. En arbetskollega frågar när vi är på väg hem från jobbet om jag har lust att ta ett glas rosé, och eftersom jag i princip alltid säger ja till allt, så satt jag där klockan 14:15 med ett glas rosé i handen. Efter ett tag satt jag fortfarande med ett glas rosé i handen och ett stor glas stod tomt bredvid. Helt plötsligt hade jag 20 minuter på mig att hinna göra mig i ordning för att hinna med tåget som skulle ta mig till killens arbetsplats. Jag hann. Så visst, ibland går det enligt planen.
Morrissey var helt fantastisk live, något av det bästa jag hört live. Det är alltid faschinerande att höra en artist eller ett band som presterar bättre live än på en studioplatta. Då vet man i alla fall att det är äkta och att det är gjort på nånsorts blandning av blod, svett och tårar.
På vägen hem tog tröttheten ut sin rätt, så sista biten mot Halmstad satt jag och killen och sjöng för att hålla oss vakna. Många fina låtar blev det.
Sen var det midsommar! Vi hade planerat att äta hotellfrukost, men de stängde innan vi kom dit, så det blev fika på stan istället. Sen åkte vi till killens föräldrar och fick sprit och mat och så lite dans kring midsommarstången.Vi åkte sen in till stan igen för att äta. Till maten hade vi köpt 10 svenska nubbar. Vi drack 8. Jag däckade nog mellan 21:30-23:00. Innan hann jag dock med att spy i slasken i köket. Jag är en mycket fin flicka! Vaknade vid 5 och undrade lite var jag var när jag låg i sängen åt fel håll, med kläder och linser i. Var turligt nog fortfarande berusad och efter att ha pratat med killen fram till klockan 7, somnade vi äntligen om i väntan på att affären skulle öppna så vi kunde köpa en nyttig och näringsrik frukost.
Lördagen var lite av en söndag, det blev inget vettigt gjort och jag mådde rätt konstigt hela dagen. Killen ville ha fest och gå ut och dansa, men bara tanken på alkohol fick mig att vilja spy, så det blev inget med det!
Annars är det nu bara 2 dagar kvar innan vi äntligen drar till Peace and Love. Längtar så! Har blivit något mer positiv nu, när det ska bli fint väder också.
Min pappa har äntligen fått tid för provtagning och åkte upp till Stockholm idag för lite provtagning, sen i morgon ska han opereras för att plocka ut en bit av lunga för att se vad det kan tänkas vara för skit han har. Jag hoppas innerligt på att det bara är nån matbit som hamnat fel eller nåt sånt. Är för jobbigt att ta det seriösare än så. Men det är skönt att de äntligen har uppmärksammat honom. Däremot så är jag djupt orolig för han har ringt till läkaren och bett om att få nån sorts smärtstillande medecin som är starkare än vanliga alvedon/panodil. Min pappa tar aldrig tabletter. Min oro blev inte mindre när läkaren vill skriva ut morfin. Det var sånt min mamma fick för sina smärtor och då var det riktigt allvarligt. Usch jag vill verkligen inte att det ska vara något hemskt besked min pappa ska få, dels av uppenbara anledningar att jag inte vill att han ska vara sjuk och dö ifrån mig, men även för hans skull. Det är något tryggt med att inte veta. Att inte veta att man kanske lever på lånad tid och att man ska brytas ner inifrån. Det är väl därför jag inte känner på mina bröst, för att det är något tryggt med att inte veta!
Deprimerande skit
Jag sitter själv ute på balkongen ikväll och dricker vin och lyssnar på djup soul och blues från 60-talet. Jag känner mig lite förvirrad, det är så många tankar som cirkulerar i mitt huvud. Det är alltid så när jag blir ensam. Alla tankar som helt plötsligt tar ton och skriker högt, tränger sig fram och kräver uppmärksamhet. Det är nog därför jag alltid vill ha musik eller TV på när jag är själv. Jag vill inte att det ska vara tyst. Är väl rädd för det som jag kan tänkas höra när det är tyst. Så har det alltid varit och så lär det alltid vara.
Det är lite svårt nu, känns som om det är en lång, lång, jättelång uppförsbacke och motvind och regn och ja, jag kommer inte på nåt mer, men det är inte så bra. Samtidigt så kan jag hålla en distans till allting genom att inte tänka på det som gör ont. Jag låter det inte komma åt mig, jag stänger det ute. Jag kan prata om det, jag kan le och skratta, men jag låter det inte kännas. När min mamma dog så visste i princip ingen i min klass om det. Jag log och var mitt vanliga jag, att jag gick in på toaletten på rasterna och grät var det ingen som visste om, för jag visade inget. Ville inte ha deras uppmärksamhet. De skulle bara fokusera på förlusten och sorgen, inte mig. För det är det aldrig någon som gör. Jag vet inte ens om jag gör det själv mot andra människor.
En dag i skolan så brast allt. Vi hade en lektion där vi tittade på en film och trafikoffer. Filmen började med en berättarröst som säger "hon såg så främmande ut i sjuksängen". Jag fick panik och sprang på toaletten, där grät jag och funderade på om jag skulle gå hem, men jag är inte en sån där som visar mig svag så jag bet ihop och gick in på lektionen igen. Jag ångrar det fortfarande. När jag satte mig på min plats, i det mörka klassrummet, kommer läraren fram och lägger handen på mig och frågar om jag är okej. Jag bröt ihop totalt, började gråta högt och ljudligt. Alla vänder sig om och undrar va fan som händer. Jag kunde inte sluta och det kändes som en evighet innan jag kom ut ur klassrummet. Min bästa vän följde mig ut och tog hand om mig. Jag gick hem och grät större delen av dagen. Tittade på min "må bra" film och när min pappa kom hem blev jag glad. Han hade varit på en jobbmiddag och var lite småfull och glad. Det gjorde mig lugn och jag kunde äntligen släppa mörkret.
Jag väljer fortfarande att inte visa hur jag känner för de flesta. Jag vill ju inte prata om det, jag vill inte ha folks sympatier, för det innebär att allt är verkligt och att jag måste handskas med det. Och blir det verkligt, kanske andra människor kommer att säga att det är kört och om de säger det så blir det ännu mer verkligt och då vet jag inte hur jag ska hantera det här. Kanske borde jag hantera allt på ett annat sätt, ta itu med det, men om jag ställer mig framför spegeln och säger till mig själv att min pappa är döende, hur ska jag kunna fortsätta då, som om inget har hänt? Att jag tar itu med min sorg förändrar ju inte anledningen till varför jag har den. Så vad är meningen med det? Sorgearbetet blir inte lättare efteråt, för oavsett om jag går runt och tänker på allt, så kommer sorgen baseras på att det helt plötsligt finns en människa mindre i världen som älskar mig över allt annat och som aldrig någonsin kommer tillbaka igen. Så nej, jag gör det på mitt sätt, det får mig att orka med en dag till.
Det blir nästan aldrig som jag planerar
Redan på onsdagen bad jag killen att jag skulle få sova ut och att han inte skulle ställa sin väckarklocka, utan att jag skulle få sova i evigheter.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Fredagen började med arbete i vanlig ordning och planen var att kvällen skulle avslutas med en eller två öl på after worken med en kollega och några vänner.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Men det var en härlig kväll som innehöll sitta under uteserveringens tygtak och pimpla öl medans regnet föll, äta pizza och dricka rosevin som var vanligt rödvin, dela en flaska vitt vin genom att halsa nere vid nissan (klassigt), för att sedan avrunda med dans och samtal och massor av öl på... Mårtensson, av alla ställen i världen.
Jag och killen konstaterade när vi gick hem att vi hade arbetat i 8 timmar och druckit i 9. Ja det gäller ju att prioritera.
Dagen efter var jag bakfull. Så väldigt bakfull, så jag firade Sveriges nationaldag med att äta rostat bröd och dricka cola till frukost. Dagen var rätt lugn och vid 14-tiden skulle vi åka till killens föräldrars sommarstuga där hans mamma och syrra höll till. Jag kände mig fortfarande bakfull och allmänt sliten, men det var bara att bita samman. Väl där ute serverades vin, så jag tog väl i princip en återställare för jag började må bra kort därefter. Fick även hur god mat som helst så jag åt lite som en häst. Efter trevligt sällskap, stämmningen var rätt uppslupen eftersom det serverades vin, skulle jag och killen enligt planen bege oss till hans kollega i Falkenberg och titta på fotbollen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Utan istället bestämde vi oss hastigt att vi skulle dra till Göteborg och gå på Sticky fingers och spana in Yvonne som hade en återförening. Så vi byter om under lite stress och kastar oss på ett tåg. Jag fixar smink på tåget och genom att skrapa ihop våra gemensamma kontanter så har vi råd med en flaska vin.
Väl framme i Göteborg har vi planerat att kolla upp när tåget går tillbaka när vi ändå är på stationen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Självklart så glömmer vi bort det, så vi blandar in min syster i det hela genom att ringa till henne.
Det här är det ungefärliga samtalet med henne:
Jag - Vi skulle behöva kolla upp när det sista tåget till Halmstad går hem
Syrran - Var kollar jag upp det?
Killen - Typiskt gotlänningar som inte vet var man kollar tågtider
Det hela slutade i allafall med att det sista tåget gick 22:45 typ och det var väl ungefär då som Yvonne skulle börja spela. Vi traskar således tillbaka till stationen, detta efter vi har betalt inträde och fått en fin lite Sticky fingers stämpel på våra händer. Där kollar vi upp att det går en buss 2:55. Jaja vi har ju inget val, det är härligt att komma hem vid halv fem tiden på morgonen. När vi bokat bussbijetten så inser jag att min stämpel börjar försvinna och jag får lite lätt panik. (Människor som känner mig vet hur jag är). Men väl inne på Sticky fingers så kommer lugnet och vi dricker vårt öl. Förbandet, the Kicks, är riktigt bra, kanske inte samma kaliber som Yvonne men det kan ju bli svårt. När den sminkade Henric de la cour dyker upp på scenen precis ovanför mitt huvud så gör det inte det minsta att dagen inte har gått enligt planen. För jämfört med vad som blev istället så sög planen.
Efter spelningen så går vi ner till dansgolvet och önskar låtar och dansar, samt lyssnar på ytterligare ett band, the Medalist, som spelar lite glad pop. Riktigt bra. När de spelat klart är återigen dansgolvet fritt för önskelåtar och det blir självklart bra musik. Sen kommer det ytterligare ett band som spelar mindre bra musik och vi känner att det är dags att dra.
Vi äter en näringsrik måltid, med hela kostcirkeln representerad och tittar på klockan, typ 2 h innan bussen går. Jaha tänker vi och traskar bort till the Dubliners. Killen håller nästan inte på att komma in för att han ser så full ut, eller så var det vakten som jävlades, för så fulla var vi inte. Inne på Dubliners så händer det som mest troligen aldrig hänt tidigare. två 26-åringar beställer varsitt glas cola klockan 1 på natten. Sen väntar vi lite på stationen innan bussen äntligen behagar komma. Väl ombord säger jag att jag minsann inte kommer att somna. Det tar väl 10 minuter innan jag sover gott på bussen. Vi ställer våra mobiler för att inte missa Halmstad, eftersom nästa stopp är i Malmö. Det intressanta är att bussen anländer typ till Halmstad vid 4:39, så jag ställde min mobil att larma vid 4. Killen skulle ställa sin i mycket god tid, sa han. Hans mobil ringde aldrig, förklaringen kom dagen efter när larmet var satt på 4:50 - Malmö here we come!
Väl hemma i lägenheten så tänker jag på min plan att äntligen få sova ut och att det ska bli underbart.
Det blir nästan aldrig som jag tänkt mig.
Klockan 9 vaknar killen och är pigg och vill prata. Sova ut inbegriper mer än 4 timmars sömn. Jag förblir lite av en zombie resten av dagen. Är ändå rätt produktiv genom att både städa, tvätta och stryka- Hinner även med att vara sällskapsdam åt killens syster medan hon väntar på tåget. Allt detta medan killen är i väg och repar med bandet och gör sig av med vår "extra" soffa. Gissa om det är någon som lider av dåligt samvete nu.
På måndagen slog tröttheten ut och jag bröt ihop när jag kom till insikt i den jobbiga situation som gäller. Givetvis kunde det inte bara vara så att jag blev ledsen, utan först måste jag bli sur och förbannad över lite andra obetydliga grejer innan jag mer eller mindre hysteriskt kan bryta ihop. Det är precis som om jag inte ens för mig själv kan erkänna att jag mår dåligt av situationen, utan att jag måste hitta saker att få utbrott över. En sambo är en mycket effektiv "sak" att få utbrott över.
Det tar lite tid att plocka upp bitarna och bli hel igen, men det går. Under tiden är det bra att förse sig med papper, nässpray och någon som håller om en som inte är rädd för snor, tårar och dregel.
Jag planerar att gå och lägga mig tidigt i kväll, jag hoppas att det blir som jag planerar.
Idag fick jag en ros, tack!
Något som har gjort mig mycket fundersam den senaste tiden är just tiden. Min pappa har ännu inte fått sin kallelse till Karolinskan där de ska skära upp lungan för att ta ett prov för att få reda på vilken sort det är. Man tycker ju att det är något som man verkligen borde prioritera och vilja skynda på, eftersom tiden är knapp när det gäller lungcancer. För om de nu kommer på att han ska behandlas med cellgift, så tar det rätt lång tid innan de kan få fram rätt blandning, eftersom det är något som blandas i Frankrike. Det är så jävla konstigt att ingen verkar vilja skynda på och få rätt diagnos och börja behandlingen.
Jag menar jag och syrran vi jobbar med papper. Vi har krav på oss att de papper vi får in ska vara helt klara och bara skickas tillbaka nästa dag, eller i bästa fall inom en vecka. Vi jobbar med döda ting. Världen stannar inte upp ens en sekund om vi glömmer bort eller blir försenade med våra papper. Min pappa är levande, men det är inget som tydligen anses som viktigt. Världen skulle stanna upp om han försvann, men återigen är han inte prioriterad för han är inte ett papper.
Jag har valt att hantera min sorg genom att förtränga den, det är kanske inte så smart, men det får mig att fungera. Nackdelen är att jag har ingen större kontroll över mina känslor. Jag blir väldigt aggressiv och elak och drar mig gärna undan. Kan vara glad i flera dagar, men sen börjar skiten ta sig upp till ytan, jag blir arg och ledsen innan jag lyckas kväva det igen. Det är inget som jag medvetet gör, utan det görs bara. Hantering av sorg är personligt. Men betyder det att man gör rätt?
Nåväl nog om det där eländet..
Jag har bokat biljetter till Peace and Love idag och det ska bli helt underbart att dra till Borlänge för att njuta av några av världens bästa artister. Bland annat Thåström, min gud, spela och även Winnerbäck som jag är lite småkär i, han har i alla fall en underbar röst. Enda nackdelen med den här resan är att det kommer att innebära att vi måste tälta. Jag gillar inte att tälta. Det är alltid nån som spyr i det, eller utanför, eller på det och det är så jävla vidrigt. Men mer om ett framtida nerspytt tält kommer väl efter det att vi har varit där. Ser mycket fram emot det, inte att spy eller att skriva om det, men själva festivalen.
Annars så har vi ordnat lite i lägenheten, den behövde lite mer personlighet för att kännas lite mer som ett hem. Så nu har vi målat en vägg lila, köpt en ny gigantisk soffa (som tog 5,5h att montera ihop (nej vi är inte händiga))och ett nytt bord. Nackdelen är bara att just nu har vi 2 soffor och 2 soffbord stående i rummet, lite trångt. Men killen hävdar att de ska forslas bort till replokalen och han brukar ju inte ljuga. Vi roar oss med att gå och leta efter lite färgglada kuddar att liva upp vår gigantiska soffa med, men seriöst är det meningen att man ska betala 300 spänn för en kudde utan mer funktion är att bara vara lite färgglad. Jag förstår mig inte på inredning.
