Det blir nästan aldrig som jag planerar
Så har det varit en händelserik helg i vanlig ordning, vilket givetvis har gett en del bieffekter längre fram.
Redan på onsdagen bad jag killen att jag skulle få sova ut och att han inte skulle ställa sin väckarklocka, utan att jag skulle få sova i evigheter.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Fredagen började med arbete i vanlig ordning och planen var att kvällen skulle avslutas med en eller två öl på after worken med en kollega och några vänner.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Men det var en härlig kväll som innehöll sitta under uteserveringens tygtak och pimpla öl medans regnet föll, äta pizza och dricka rosevin som var vanligt rödvin, dela en flaska vitt vin genom att halsa nere vid nissan (klassigt), för att sedan avrunda med dans och samtal och massor av öl på... Mårtensson, av alla ställen i världen.
Jag och killen konstaterade när vi gick hem att vi hade arbetat i 8 timmar och druckit i 9. Ja det gäller ju att prioritera.
Dagen efter var jag bakfull. Så väldigt bakfull, så jag firade Sveriges nationaldag med att äta rostat bröd och dricka cola till frukost. Dagen var rätt lugn och vid 14-tiden skulle vi åka till killens föräldrars sommarstuga där hans mamma och syrra höll till. Jag kände mig fortfarande bakfull och allmänt sliten, men det var bara att bita samman. Väl där ute serverades vin, så jag tog väl i princip en återställare för jag började må bra kort därefter. Fick även hur god mat som helst så jag åt lite som en häst. Efter trevligt sällskap, stämmningen var rätt uppslupen eftersom det serverades vin, skulle jag och killen enligt planen bege oss till hans kollega i Falkenberg och titta på fotbollen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Utan istället bestämde vi oss hastigt att vi skulle dra till Göteborg och gå på Sticky fingers och spana in Yvonne som hade en återförening. Så vi byter om under lite stress och kastar oss på ett tåg. Jag fixar smink på tåget och genom att skrapa ihop våra gemensamma kontanter så har vi råd med en flaska vin.
Väl framme i Göteborg har vi planerat att kolla upp när tåget går tillbaka när vi ändå är på stationen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Självklart så glömmer vi bort det, så vi blandar in min syster i det hela genom att ringa till henne.
Det här är det ungefärliga samtalet med henne:
Jag - Vi skulle behöva kolla upp när det sista tåget till Halmstad går hem
Syrran - Var kollar jag upp det?
Killen - Typiskt gotlänningar som inte vet var man kollar tågtider
Det hela slutade i allafall med att det sista tåget gick 22:45 typ och det var väl ungefär då som Yvonne skulle börja spela. Vi traskar således tillbaka till stationen, detta efter vi har betalt inträde och fått en fin lite Sticky fingers stämpel på våra händer. Där kollar vi upp att det går en buss 2:55. Jaja vi har ju inget val, det är härligt att komma hem vid halv fem tiden på morgonen. När vi bokat bussbijetten så inser jag att min stämpel börjar försvinna och jag får lite lätt panik. (Människor som känner mig vet hur jag är). Men väl inne på Sticky fingers så kommer lugnet och vi dricker vårt öl. Förbandet, the Kicks, är riktigt bra, kanske inte samma kaliber som Yvonne men det kan ju bli svårt. När den sminkade Henric de la cour dyker upp på scenen precis ovanför mitt huvud så gör det inte det minsta att dagen inte har gått enligt planen. För jämfört med vad som blev istället så sög planen.
Efter spelningen så går vi ner till dansgolvet och önskar låtar och dansar, samt lyssnar på ytterligare ett band, the Medalist, som spelar lite glad pop. Riktigt bra. När de spelat klart är återigen dansgolvet fritt för önskelåtar och det blir självklart bra musik. Sen kommer det ytterligare ett band som spelar mindre bra musik och vi känner att det är dags att dra.
Vi äter en näringsrik måltid, med hela kostcirkeln representerad och tittar på klockan, typ 2 h innan bussen går. Jaha tänker vi och traskar bort till the Dubliners. Killen håller nästan inte på att komma in för att han ser så full ut, eller så var det vakten som jävlades, för så fulla var vi inte. Inne på Dubliners så händer det som mest troligen aldrig hänt tidigare. två 26-åringar beställer varsitt glas cola klockan 1 på natten. Sen väntar vi lite på stationen innan bussen äntligen behagar komma. Väl ombord säger jag att jag minsann inte kommer att somna. Det tar väl 10 minuter innan jag sover gott på bussen. Vi ställer våra mobiler för att inte missa Halmstad, eftersom nästa stopp är i Malmö. Det intressanta är att bussen anländer typ till Halmstad vid 4:39, så jag ställde min mobil att larma vid 4. Killen skulle ställa sin i mycket god tid, sa han. Hans mobil ringde aldrig, förklaringen kom dagen efter när larmet var satt på 4:50 - Malmö here we come!
Väl hemma i lägenheten så tänker jag på min plan att äntligen få sova ut och att det ska bli underbart.
Det blir nästan aldrig som jag tänkt mig.
Klockan 9 vaknar killen och är pigg och vill prata. Sova ut inbegriper mer än 4 timmars sömn. Jag förblir lite av en zombie resten av dagen. Är ändå rätt produktiv genom att både städa, tvätta och stryka- Hinner även med att vara sällskapsdam åt killens syster medan hon väntar på tåget. Allt detta medan killen är i väg och repar med bandet och gör sig av med vår "extra" soffa. Gissa om det är någon som lider av dåligt samvete nu.
På måndagen slog tröttheten ut och jag bröt ihop när jag kom till insikt i den jobbiga situation som gäller. Givetvis kunde det inte bara vara så att jag blev ledsen, utan först måste jag bli sur och förbannad över lite andra obetydliga grejer innan jag mer eller mindre hysteriskt kan bryta ihop. Det är precis som om jag inte ens för mig själv kan erkänna att jag mår dåligt av situationen, utan att jag måste hitta saker att få utbrott över. En sambo är en mycket effektiv "sak" att få utbrott över.
Det tar lite tid att plocka upp bitarna och bli hel igen, men det går. Under tiden är det bra att förse sig med papper, nässpray och någon som håller om en som inte är rädd för snor, tårar och dregel.
Jag planerar att gå och lägga mig tidigt i kväll, jag hoppas att det blir som jag planerar.
Redan på onsdagen bad jag killen att jag skulle få sova ut och att han inte skulle ställa sin väckarklocka, utan att jag skulle få sova i evigheter.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Fredagen började med arbete i vanlig ordning och planen var att kvällen skulle avslutas med en eller två öl på after worken med en kollega och några vänner.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Men det var en härlig kväll som innehöll sitta under uteserveringens tygtak och pimpla öl medans regnet föll, äta pizza och dricka rosevin som var vanligt rödvin, dela en flaska vitt vin genom att halsa nere vid nissan (klassigt), för att sedan avrunda med dans och samtal och massor av öl på... Mårtensson, av alla ställen i världen.
Jag och killen konstaterade när vi gick hem att vi hade arbetat i 8 timmar och druckit i 9. Ja det gäller ju att prioritera.
Dagen efter var jag bakfull. Så väldigt bakfull, så jag firade Sveriges nationaldag med att äta rostat bröd och dricka cola till frukost. Dagen var rätt lugn och vid 14-tiden skulle vi åka till killens föräldrars sommarstuga där hans mamma och syrra höll till. Jag kände mig fortfarande bakfull och allmänt sliten, men det var bara att bita samman. Väl där ute serverades vin, så jag tog väl i princip en återställare för jag började må bra kort därefter. Fick även hur god mat som helst så jag åt lite som en häst. Efter trevligt sällskap, stämmningen var rätt uppslupen eftersom det serverades vin, skulle jag och killen enligt planen bege oss till hans kollega i Falkenberg och titta på fotbollen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Utan istället bestämde vi oss hastigt att vi skulle dra till Göteborg och gå på Sticky fingers och spana in Yvonne som hade en återförening. Så vi byter om under lite stress och kastar oss på ett tåg. Jag fixar smink på tåget och genom att skrapa ihop våra gemensamma kontanter så har vi råd med en flaska vin.
Väl framme i Göteborg har vi planerat att kolla upp när tåget går tillbaka när vi ändå är på stationen.
Det blir nästan aldrig som jag planerar.
Självklart så glömmer vi bort det, så vi blandar in min syster i det hela genom att ringa till henne.
Det här är det ungefärliga samtalet med henne:
Jag - Vi skulle behöva kolla upp när det sista tåget till Halmstad går hem
Syrran - Var kollar jag upp det?
Killen - Typiskt gotlänningar som inte vet var man kollar tågtider
Det hela slutade i allafall med att det sista tåget gick 22:45 typ och det var väl ungefär då som Yvonne skulle börja spela. Vi traskar således tillbaka till stationen, detta efter vi har betalt inträde och fått en fin lite Sticky fingers stämpel på våra händer. Där kollar vi upp att det går en buss 2:55. Jaja vi har ju inget val, det är härligt att komma hem vid halv fem tiden på morgonen. När vi bokat bussbijetten så inser jag att min stämpel börjar försvinna och jag får lite lätt panik. (Människor som känner mig vet hur jag är). Men väl inne på Sticky fingers så kommer lugnet och vi dricker vårt öl. Förbandet, the Kicks, är riktigt bra, kanske inte samma kaliber som Yvonne men det kan ju bli svårt. När den sminkade Henric de la cour dyker upp på scenen precis ovanför mitt huvud så gör det inte det minsta att dagen inte har gått enligt planen. För jämfört med vad som blev istället så sög planen.
Efter spelningen så går vi ner till dansgolvet och önskar låtar och dansar, samt lyssnar på ytterligare ett band, the Medalist, som spelar lite glad pop. Riktigt bra. När de spelat klart är återigen dansgolvet fritt för önskelåtar och det blir självklart bra musik. Sen kommer det ytterligare ett band som spelar mindre bra musik och vi känner att det är dags att dra.
Vi äter en näringsrik måltid, med hela kostcirkeln representerad och tittar på klockan, typ 2 h innan bussen går. Jaha tänker vi och traskar bort till the Dubliners. Killen håller nästan inte på att komma in för att han ser så full ut, eller så var det vakten som jävlades, för så fulla var vi inte. Inne på Dubliners så händer det som mest troligen aldrig hänt tidigare. två 26-åringar beställer varsitt glas cola klockan 1 på natten. Sen väntar vi lite på stationen innan bussen äntligen behagar komma. Väl ombord säger jag att jag minsann inte kommer att somna. Det tar väl 10 minuter innan jag sover gott på bussen. Vi ställer våra mobiler för att inte missa Halmstad, eftersom nästa stopp är i Malmö. Det intressanta är att bussen anländer typ till Halmstad vid 4:39, så jag ställde min mobil att larma vid 4. Killen skulle ställa sin i mycket god tid, sa han. Hans mobil ringde aldrig, förklaringen kom dagen efter när larmet var satt på 4:50 - Malmö here we come!
Väl hemma i lägenheten så tänker jag på min plan att äntligen få sova ut och att det ska bli underbart.
Det blir nästan aldrig som jag tänkt mig.
Klockan 9 vaknar killen och är pigg och vill prata. Sova ut inbegriper mer än 4 timmars sömn. Jag förblir lite av en zombie resten av dagen. Är ändå rätt produktiv genom att både städa, tvätta och stryka- Hinner även med att vara sällskapsdam åt killens syster medan hon väntar på tåget. Allt detta medan killen är i väg och repar med bandet och gör sig av med vår "extra" soffa. Gissa om det är någon som lider av dåligt samvete nu.
På måndagen slog tröttheten ut och jag bröt ihop när jag kom till insikt i den jobbiga situation som gäller. Givetvis kunde det inte bara vara så att jag blev ledsen, utan först måste jag bli sur och förbannad över lite andra obetydliga grejer innan jag mer eller mindre hysteriskt kan bryta ihop. Det är precis som om jag inte ens för mig själv kan erkänna att jag mår dåligt av situationen, utan att jag måste hitta saker att få utbrott över. En sambo är en mycket effektiv "sak" att få utbrott över.
Det tar lite tid att plocka upp bitarna och bli hel igen, men det går. Under tiden är det bra att förse sig med papper, nässpray och någon som håller om en som inte är rädd för snor, tårar och dregel.
Jag planerar att gå och lägga mig tidigt i kväll, jag hoppas att det blir som jag planerar.
Kommentarer
Trackback
