fooltheworld

Jag sitter själv ute på balkongen ikväll och dricker vin och lyssnar på djup soul och blues från 60-talet. Jag känner mig lite förvirrad, det är så många tankar som cirkulerar i mitt huvud. Det är alltid så när jag blir ensam. Alla tankar som helt plötsligt tar ton och skriker högt, tränger sig fram och kräver uppmärksamhet. Det är nog därför jag alltid vill ha musik eller TV på när jag är själv. Jag vill inte att det ska vara tyst. Är väl rädd för det som jag kan tänkas höra när det är tyst. Så har det alltid varit och så lär det alltid vara.

Det är lite svårt nu, känns som om det är en lång, lång, jättelång uppförsbacke och motvind och regn och ja, jag kommer inte på nåt mer, men det är inte så bra. Samtidigt så kan jag hålla en distans till allting genom att inte tänka på det som gör ont. Jag låter det inte komma åt mig, jag stänger det ute. Jag kan prata om det, jag kan le och skratta, men jag låter det inte kännas. När min mamma dog så visste i princip ingen i min klass om det. Jag log och var mitt vanliga jag,  att jag gick in på toaletten på rasterna och grät var det ingen som visste om, för jag visade inget. Ville inte ha deras uppmärksamhet. De skulle bara fokusera på förlusten och sorgen, inte mig. För det är det aldrig någon som gör. Jag vet inte ens om jag gör det själv mot andra människor.

En dag i skolan så brast allt. Vi hade en lektion där vi tittade på en film och trafikoffer. Filmen började med en berättarröst som säger  "hon såg så främmande ut i sjuksängen". Jag fick panik och sprang på toaletten, där grät jag och funderade på om jag skulle gå hem, men jag är inte en sån där som visar mig svag så jag bet ihop och gick in på lektionen igen. Jag ångrar det fortfarande. När jag satte mig på min plats, i det mörka klassrummet, kommer läraren fram och lägger handen på mig och frågar om jag är okej. Jag bröt ihop totalt, började gråta högt och ljudligt. Alla vänder sig om och undrar va fan som händer. Jag kunde inte sluta och det kändes som en evighet innan jag kom ut ur klassrummet. Min bästa vän följde mig ut och tog hand om mig. Jag gick hem och grät större delen av dagen. Tittade på min "må bra" film och när min pappa kom hem blev jag glad. Han hade varit på en jobbmiddag och var lite småfull och glad. Det gjorde mig lugn och jag kunde äntligen släppa mörkret.

Jag väljer fortfarande att inte visa hur jag känner för de flesta. Jag vill ju inte prata om det, jag vill inte ha folks sympatier, för det innebär att allt är verkligt och att jag måste handskas med det. Och blir det verkligt, kanske andra människor kommer att säga att det är kört och om de säger det så blir det ännu mer verkligt och då vet jag inte hur jag ska hantera det här. Kanske borde jag hantera allt på ett annat sätt, ta itu med det, men om jag ställer mig framför spegeln och säger till mig själv att min pappa är döende, hur ska jag kunna fortsätta då, som om inget har hänt? Att jag tar itu med min sorg förändrar ju inte anledningen till varför jag har den. Så vad är meningen med det? Sorgearbetet blir inte lättare efteråt, för oavsett om jag går runt och tänker på allt, så kommer sorgen baseras på att det helt plötsligt finns en människa mindre i världen som älskar mig över allt annat och som aldrig någonsin kommer tillbaka igen. Så nej, jag gör det på mitt sätt, det får mig att orka med en dag till.