fooltheworld

ag håller på och läser en bok som gör mig arg, ledsen och förbannad. Jag känner bara hur jag vill engagera mig mot alla de här orättvisorna. Jag kan inte förstå varför folk inte orkar engagera sig mer i det som är fel.

 

Men å andra sidan, vem är jag att döma. Anledningen till varför jag läser boken är för att jag inte orkade gå och slå på TV:n och boken var det som låg inom räckhåll. Så mitt engagemang sträcker sig heller inte så långt. Allra helst inte när man tänker att anledningen till varför jag inte borstar håret varje dag är för att det kräver engagemang.

 

Jag vill men orkar liksom inte, engagera mig alltså, att håret är oborstat bekymrar inte mig så mycket.

 

Just nu är allt kaos och jag är helt vilse, fast jag vet inte ens om kan kalla det vilse om man inte ens vet vart man ska. Jag befinner mig som vanligt nedanför ett enormt oöverstigligt bergskedja och tänker att nu, när som helst kommer det som jag har letat efter dyka upp och rädda mig från min situation och mig själv. (för att göra texten lite mindre tung, lägger jag in ett citat från en låt:

”Vart jag min i världen vänder står jag här med tomma händer, letar efter något som kan rädda mig”, så nu blev det väl trevligt?)

Men det funkar ju inte så och det vet jag. Det kommer inte dyka upp ett idiotsäkert tecken som är helt omöjligt att missa. Det är samma jävla skit igen, vänta ut. Låta tiden slipa ner alla vassa kanter och jämna ut marken och sen kunna gå vidare. Det finns ingen stege som på nåt mysteriskt sätt kommer att dyka upp, inget rep kommer att bli nerkastat för att hjälpa mig över kanten, ingenting. Men vem har tid att vänta på att tiden ska ha sopat bort alla hinder?

 

Så som vanligt så får jag klättra över det där jävla berget själv och det gör mig så trött och förbannad, för jag kan inte klättra och för att jag trodde att denna gång skulle jag i alla fall ha skyddsutrstning. Men den svek och sviker. Så det är jag och berget. Förstår inte varför jag är förvånad, jag har ju klättrat över det så många gånger förr, så varför skulle denna gång vara något annorlunda?

 

Så peppad som fan ger jag mig av, och ska klättra över det här jävla berget, igen. Och när jag står på toppen, så hoppas jag att det är fin utsikt så jag kan se vart jag ska bege mig sen. Fatta vad sur jag blir om det är dimmigt på toppen. Jag tänker inte ens tolerera ett lät dis. Det ska vara kristallklart när jag har tagit mig igenom det här själv!