fooltheworld

Jag var på festival och såg på världen snyggaste och sexigaste man med världens snyggaste och sexigaste man. Det var underbart!

VI har lämnat patrasklivet och avancerat upp oss till ett B&B (praktiskt när vi gillar B&B). T njuter för han säger att han börjar känna sig gammal, sen mummlar han nåt om att han måste raka sig 2ggr om dagen. Jag njuter för att jag inte är så förtjust i människor.

Vi fick visa leg för att komma in i öltältet, kanske är det för att 27-åringar inte ska ha på sig rosa strumpbyxor och korta blommiga klänningar, kanske är det därför jag har det.

En eftermiddag roade vi oss med att leka ”jag har aldrig”- en lek vi båda hatar. Det gick mest ut på att använda det vi visste om den andra emot den, allt för att bli full. Fast det hade vi redan fixat under blixtpokern. Sen satt vi och sjöng!

Vi har det bra!

Inbjudningskorten är klara! Det är intressant att det här är ett av de största besluten i mitt liv, jag ska stå ute på en rauk och se killen jag älskar i ögonen och säga ”ja, det är du som jag ska vara med i resten av mitt liv och det är du som gör det värt att leva”och det enda jag känner är... ingenting. Det känns inte stort, det känns inte farligt, det känns bara som att det är så här det ska vara. Hur skulle det annars vara? Jag antar att det är så det känns när man fattar rätt beslut.

På det sättet är jag vuxen, jag har hittat en plats att sväva över, som är min. Home is where the heart is. Jag antar att jag har hittat hem!

Jag är den mognaste du vet och jag är den omognaste du vet. Är det därför folk har kallat mig komplex och komplicerad? Det mest komiska är att så länge du inte kan ettikera mig och lägga in mig i ett fack är jag nöjd. Det är mitt motto med livet, att inte anpassa mig.

Nu är det mindre än 3 månader kvar och paniken börjar långsamt krypa upp. Det är så mycket som man ska hinna med, så mycket som jag vill ska vara bra. Nej inte bra perfekt! Jag vill att det här ska vara mitt drömbröllop, utan att ha drömt om bröllop. Jag vill att människorna som har varit på vårt bröllop endast ska klaga på skoskav och bakfylla. Jag vill att de ska gå därifrån och tänka ”Åhh så roligt och underbart, precis så ska jag också ha det”. Ja jag vet storhetsvansinne direkt, men sån är jag.

Jag sitter och detaljplanerar bordsdekorationer och festprogram, men har ännu inte fixat vare sig personal eller musik och i natt drömde jag att min bröllopsklänning var ful och svart. Som man kan stressa upp sig. Det är ju bara en klänning, det spelar ingen roll. Men ju mer tid och energi jag lägger ner på att fokusera på små onödiga saker, desto mer slipper jag tänka på det faktum att det inte är säkert att min pappa kan vara där. Men det ska han, jag vägrar acceptera något annat. Vägrar! Jag har vägrat mot verkligheten tidigare och jag kan göra det igen. Som en person en gång sjöng jag ska totalvägra!