fooltheworld

Jag gillar inte att vara för personlig inför människor jag inte känner, men i det här fallet så skiter jag i vilket. Mest för att jag är rätt säker på att det inte är någon som läser det här.

Jag har nu opererat mitt knä igen och det känns, milt sagt, för jävligt. Jag har inte fått den där känslan av att kännas helt ny igen. Nej den här gången så fick läkaren borra 7 hål i mitt knä och gav mig ett par kryckor som jag ska hålla fast vid i 8 veckor! 8 veckor, fattar ni, då är jag ju gammal. Det spelar ingen roll att läkaren sjöng bra låtar för mig under operationen han har gjort mig handikappad i 8 veckor och det känns som en evighet.

Precis som förra gången så hade ju inte bedövningen tagit heller, så det gjorde förbannat ont när de körde in grejer i knät, men då fick jag lite till och sen ytterligare lite till när inte heller det hade tagit. Det är till att vara känslig.

När jag sen skulle gå till stationen så tog det sin lilla tid. Att gå från stationen till sjukhuset på morgonen tog 20 minuter att gå samma väg fast omvänt tog 2 timmar! Tydligen så är jag inte så bra på att gå med kryckor. Fast jag gick in förbi apoteket och så var jag rätt skakig. När jag sen kommer hem så börjar jag genast att knapra i mig de fina smärtstillande tabletterna som jag skulle äta. Allt är frid och fröjd tills klockan blir typ 21, då börjar biverkningarna ge sig till känna. Extrem yrsel, allting snurrar (lite som när man är full), illamående, svettningar, fryser, armar och ben domnar bort, hallucinationer, andningssvårigheter, oro, oförmåga att fokusera eller koncentrera mig men det positiva var att jag inte hade ont. Det negativa var att tabletterna håller i sig ganska länge. Så trots att jag tog den sista vid 4 på natten så mådde jag kasst hela torsdagen och spydde och var yr och kände allmänt att världen var emot mig. Som den ståndaktiga människa jag är så vägrade jag således att ta fler tabletter på hela torsdagen och fredagen, men sen så var det där med att ha ont. Jag är inte så bra på att ha ont, så jag tryckte alltså i mig några tabletter igen i går kväll, bara för att undra vem fan det är som har släppt in katten som går runt i min säng. Det fanns ingen katt, men jag kunde se den och känna hur den gick runt. En något drogliberal vän till mig berättade att jag hade ett liknande LSD trip han hade haft och han erbjöd sig att ta över tabletterna när jag var klar med dem. Tur att man har vänner!!! Till dig käre S säger jag bara "As if".

Så annars då? Ja jag kommer nog överleva även det här, men problemet är att jag skulle ju flytta i helgen. Det blir nog svårt. Hur bär man möbler när man går på kryckor? Be om hjälp är inte riktigt min grej, så jag får göra som H sa, "bär med tänderna".