fooltheworld

Det börjar bli dags för mig att planera min flykt. Jag är inte som andra människor som vill reda upp mitt liv. Jag vill att det ska reda upp sig själv. Har dock insett att mitt liv inte verkar vara allt för inställt på att göra det. Därför behöver jag en flyktväg. Jag har en. Men jag vet inte om jag kommer att använda den för det är lite känslor och sånt där inblandat också.

Har hittat nåt som jag tycker om och som det kanske kan bli något bra av om jag bara har tålamod och inte blir rädd och springer iväg som jag brukar göra. Men eftersom jag har börjat märka av saker som gör att jag börjar fundera över hur bra det kommer att fungera så funderar jag på att dra. Dels för att rädda mig själv och dels för att rädda mig själv. Jag är medveten om att jag skrev det två gånger, men det handlar om att rädda mig själv på två olika sätt. Det ena är att jag inte orkar med vardagstristessen och väntan på att allt ska ordna sig. Det andra är att jag är livrädd för att bli känslomässigt fäst vid någon som på ett eller annat sätt kommer att lämna och svika mig. Mitt största problem är att det här är inget jag kan berätta för folk (så varför jag skriver det på en offentlig sida på Internet kan man verkligen fundera över).

Jag är väl medveten om att man inte borde gå runt och vara orolig för saker som kan hända, men jag är rätt knäpp. Har så svårt att släppa in folk på livet. Jag kan berätta hur mycket som helst för de få människor som väljer att fråga, men de lär aldrig känna mig eftersom jag inte tillåter dem det. Det kanske är därför alla mina relationer är dömda i förväg att misslyckas, eftersom jag inte ser någon framtid med någon. Jag skulle verkligen vilja öppna mig för någon, men jag kan inte. Men jag är duktig på att dölja det, eftersom ingen egentligen märker att de inte har någon aning om vem jag är. När jag var yngre ljög jag jämt för att slippa undan alla frågor och medlidande, nu när jag är äldre har jag blivit så skicklig på att manipulera andra att det inte ens är säkert på att jag märker det själv. Jag ljuger inte längre, men jag är långt ifrån ärlig! Och seriöst, skulle jag berätta det här för någon vem skulle vilja vara med mig då? Jag sårar ju andra människor genom att säga att jag aldrig kommer att lita på dem och att de aldrig kommer att lära känna mig på riktigt.

Men jag borde verkligen sluta gå runt och vara rädd. Jag vinner inget på det. Så jag stannar kvar ett tag till och försöker, men jag önskar att det vore lättare. Men som någon klok en gång skrev "Först lever du, sen dör du. Det finns inget att frukta"